fbpx

Innehåll:


Om verket

Martinus (1890-1981) är författaren till Tredje testamentet, som innehåller vad en andlig vetenskap vilken förklarar hur världsalltet är uppbyggt. Verket tar läsaren med på en resa ut i världsrymden, till galaxer, solar och planeter, och ner i mikrokosmos till organ, celler och atomer, men framför allt på en resa inåt, till medvetandets djupaste domäner. På så vis visar han hur världen vilar på en fundamental metafysik, hur allt hänger samman samman som en levande helhet, där medvetandet är det primära och materien sekundärt.

Nya svar på existentiella frågor

Även om verket redogör för världsalltets metafysik eller kosmologi, så ger det kanske främst nya svar på de stora livsfrågorna. Vad är meningen med livet? Vad är medvetandet? Vad är lidandets mening? Finns det liv på andra planeter? Hur ser livet ut i den andliga världen? Finns det ett liv efter döden och vad händer då? Finns det en Gud? Ja alla dessa frågor, många fler, av både filosofisk, vetenskaplig och teologisk art, får sina logiskt underbyggda svar. De stora tankarna som tidigare förmedlats genom både religion och filosofi bekräftas av Tredje testamentet, även om de sin tidigare form endast varit uttryck för brottstycken och förenklingar av denna denna eviga sanning. Den eviga världsbilden gör därmed anspråk på att utgöra livsmysteriets lösning, för första gången förmedlad komplett som en helhet.

Kopplingen till det teologiska

Av titeln Tredje testamentet, kan man ana verkets koppling till Bibeln, och det beror på att verket ytterst sett bekräftar Kristendomens teistiska världsbild och kärleksbudskap som uttryck för högsta logik och vetenskap. Men därmed ges även en förklaring och fördjupning av kristendomen som gör den kompatibel med samtidens krav på en logisk och vetenskapligt förankrad världsbild.

Allt i ett nytt ljus

Då verket redogör för tillvarons djupaste fundamentala lagar och principer, ja är att betrakta som en utvidgning av vetenskapen till att även omfatta de andliga områdena, så kastar det av naturliga skäl även ett förklarande ljus på mycket annat, som t.ex. andra religioner, vishetsläror,  filosofier och inte minst naturvetenskapen i sig. Även om verket primärt är en fortsättning på bibeln och kristendomen, kan man även se det som en renässans för den forna metafysiken och platonismen, och därmed även för de stora kyrkofädernas platonistiska och arestotelianska teologi. Man kan även  se verket som en fortsättning på upplysningens tidevarv, de idealistiska upplysningsfilosoferna som t.ex. Hegel, Descartes, Leibniz, Spinoza, Schopenhauer, Kant osv. Man kan se det som en fortsättning på Marxismen, på liberalismen, osv. Det har beröringspunkter med allt, och visar hur alla dessa tankesystem och -ismer varit den eviga sanningen på spåren, och varit lite som föraningar av en ny världskulturs begynnande ankomst. Verket visar hur allt i naturen är uttryck för en högre världs tankar och idéer, ett skapande medvetande, och att vi verkligen är på väg mot ”en ny himmel, och en ny jord” (Uppenbarelseboken, kap 21).

En sammanfattning

Jag kan starkt rekommendera den intresserade att i första hand studera Martinus egna böcker, det är ju det verket är ämnat till, men för den som vill ha ett koncentrat av de centrala tankarna, vill jag ändå här försöka mig på en kort sammanfattning:


Den eviga världsbilden

Martinus symbol, nr 5: Kosmisk medvetslöshet. Klicka på bilden för att läsa en förklaring

Vad är en världsbild?

En världsbild är en bild av världen. En inre karta av världen om vår omvärld har vi alla, utan en sådan skulle vi inte kunna klara oss. Vi har alla en uppfattning om hur världen är beskaffad, hur den fungerar, och hur den uppstått. Uppfattningarna har varierat genom tiderna, man kan indela dem i olika kategorier, antingen teistiska, agnostiska eller ateistiska, m.a.o uppfattningen att världen är skapad av Gud, uppfattningen att man inte kan veta något om det, eller uppfattningen att det inte finns någon skapargud. Gemensamt för oss alla är att vår uppfattning till stor del präglas av den miljö vi vuxit upp i, vårt samhälle, vår kultur, samtid, tidsandan, ”the zeitgeist”.

Den moderna världsbilden

Historiens världsbilder har förmedlats genom mytologier, religioner, filosofier. I modern tid har vetenskapliga revolutionen bidragit med ny kunskap och till formandet en ny världsbild. Denna naturvetenskap har främst fokuserat på det man kan mäta och väga d.v.s. materien, med alla dess ämnen, fenomen, rörelser och energier av olika slag. Man har försökt förstå olika saker fungerar, och genom matematikens språk försökt förstå, kartlägga och förutsäga planeternas banor och materiens minsta beståndsdelar, i form av atomer och elementarpartiklar. Man har sökt universums ursprung i det yttersta gränserna av kosmos, och funnit spår av det kända universumets skapelse för 13.8 miljarder år sedan. Big Bang-teorin är numera ett välunderbyggt faktum, och man menar att allt uppstod ur en gigantisk explosion.

Vad orsakade Big Bang?

Men om Big Bang är orsak till världsalltet, vad orsakade då den stora smällen? Något kan inte uppstå ur ingenting, inget sker utan en föregående orsak, så något måste ha existerat innan denna händelse. Men detta måste också vara ett resultat av ett en föregående orsak, och så kan man resonera att det fortsätter i det oändliga. Då blir slutsatsen att världen har existerat för evigt, och det har faktiskt varit den förhärskande uppfattningen i historien, iaf inom den aristoteliska filosofin. Även. forskarna var illa till mods över upptäckten av Big Bang, eftersom det stödjer den Bibliska uppfattningen att världen är skapad av Gud. Man har dock utvecklat teorier för att komma runt detta, t.ex. att universum växelvis blåses upp som en ballong och sedan dras ihop, eller att universum bara är ett bland många universa. Men detta leder oss egentligen bara vidare till frågan om vad är det driver detta eviga orsak-verkan spel? I den klassiska filosofin drog man slutsatsen att det måste finnas en ”orsakslös orsak”, en ”orörlig rörare” som ligger bakom allt. Inte som en ”första orsak” i sig, men en slags dirigent eller skapare som för evigt är drivande bakom det rörelserna i världsalltet. En sådan slutsats gör även Martinus, som vi ska få se nedan.

Världen är inte vad den ser ut att vara

När vi upplever världen bevittnar vi många olika skeenden som utgör orsak-verkan-förlopp, vilket är uttryck för energier och rörelser i omlopp. Dessa energier och rörelser reagerar med våra sinnens egenvibration på ett visst frekvensområde. Genom neurologiska processer omvandlas sinnesförnimmelserna till elektriska impulser som leds till hjärnan, där de omkodas och genererar en livsupplevelse. Denna inre upplevelse uppfattar vi som som en yttre värld. Livsupplevelsen är således en inre mental spegelbild av den yttre världen, alltså något annat än världen i sig. Vad är då världen i sig självt? Ja Tredje testamentet ger oss faktiskt svaret på detta, men låt oss titta lite på materien först.

Materien är immateriell

Vetenskapen har kommit fram till att materien egentligen inte är så massiv som man tidigare trodde. Man har upptäckt att den i princip endast består av  tomrum! Ja en atom består faktiskt till  99.99999% av tomrum, och resten är massan i dess elementarpartiklar. Avståndet mellan atomkärnan och elektronerna är proportionellt sett i princip lika med avståndet mellan stjärnorna! Men dessa atomkärnan består också av partiklar, och dessa är uppbyggda av ännu mindre partiklar, och ja, ännu mer tomrum! Då börjar vi närma oss 100% tomrum. Materien är alltså inte vad den ser ut att vara, den består egentligen till mesta del av något immateriellt, som världsrymdens vacuum. Vad är då det massiva i materien? Vad är massan om allt materien består av i princip är tomrum? Det handlar om elektromagnetiska fält, kvantfält, osv, menar man idag, alltså något ytterst sett immateriellt!

Alla ting går att dela i det oändliga

En annan intressant egenhet hos materien är att alla ting går att dela i det oändliga. Om man delar ett äpple, så går dessa två delar att också dela i ytterligare två delar osv, ända ner på atomnivå. Och vad har vetenskapsmännen lärt sig att göra på 1900-talet, att klyva atomer! Därmed har man också kunnat bevittna atomernas mindre beståndsdelar, elementarpartiklarna. Dessa har man också kunnat bryta ner i ännu mindre beståndsdelar, tills man inte kommer längre rent fysiskt, eftersom vi inte har några fysiska instrument som kan arbeta i så små format. Men rent teoretiskt finns det ingen gräns för hur litet något kan bli, eftersom alla ting går att dela i två delar. Ja alla ting går att dela i det oändliga! Här ser vi samma princip uppenbara sig, tomrummet!

Oändligheten är svaret

Men vad är då tomrummet? Enligt Martinus kommer man så småningom förstå att tomrummet egentligen inte är något tomrum, utan något annat, nämligen oändligheten. Han menar att oändligheten är det mest fundamentala i universum. Detta oändliga är immateriellt, och upplevs därmed som tomrum. Men ni kommer vi till något intressant, nämligen att betraktaren, upplevaren, subjektet, själv är denna immateriella oändlighet. Som alla mystiker menat genom tiderna, förbinder detta oändliga något som utgör alla varelser och världsalltets essens, allt till en levande helhet. Allt hänger samman, genom det oändliga som gör allt till en enhet. Det är bara en illusion att vi är separerade, egentligen är vi alla ett.
På samma vis kan man säga att alla orsak-verkan förlopp utgår från denna oändliga skapare, vilket inom filosofin genom historien kallats för ”den orsakslösa orsaken” och ”orörliga röraren”. Det är alltså detsamma som oändligheten! Denna oändlighet är alltså alltings rot och upphov.
Man kan använda liknelsen av ett träd, där stammen kan symbolisera denna oändlighet. Stammen är även kallat ”världsaxeln”, axis mundi, som allting rör sig om. En annan liknelse är nollan i talsystemet, som alla tal rör sig kring. Det är symboler för det nav som världen rör sig kring, och detta är alltså detsamma som vårt eget jag, vårt eget medvetandes centrum, som våra tankar och fysiska kroppar omcirklar. Denna oändlighet är den mystiska singularitet eller svarta hål som dirigerar alla fenomen i rumtiden, men befinner sig själv utanför denna rumtid. Nu börjar vi alltså närma oss det fundamentala, livsmysteriets lösning, den eviga världsbilden.


Det levande väsendet

Det oändliga jaget bakom allt

Martinus menar alltså att världens fundament är oändligheten, vilket är något annat än materia, energi eller rörelse, nämligen: absolut stillhet. Det oändliga har ingen form, ingen storlek, inga särskilda kvaliteter eftersom den inte utgör något skapat, men ändå existerar den och kan därför inte definieras som något annat än något som är. Detta är även vår innersta essens, vilket vi även refererar till när vi talar om oss själva som jag, själva subjektet som är och gör, det jag som både upplever och skapar rörelser, varat, skaparen vilket är det levande väsendets signum. Skaparen är även omtalat i Bibelns kända fras ”jag är”, alltså Guds namn, ”Jag är den som är”, JHVH. Här har vi mött skaparen, både som upphov till världsalltet, och i vårt eget väsen!

Den absoluta stillheten, jaget, något som är, är alltså det som skapar. Det som dirigerar och omsätter rörelse. Stillheten är den fasta punkten, och rörelserna är det relativa. Det är även detta förhållande som möjliggör det levande väsendets livsupplevelse, eftersom stillheten är det som kontrasterar det rörliga, energierna, materien. Martinus skriver ”en rörelse kan inte uppleva en rörelse”, och ”en stol kan inte skapa sig själv”, det krävs ett jag med en skaparförmåga både för att uppleva och skapa stolen.
Skaparen står i kontrast till det skapade. Skaparen är det primära, och det skapade sekundärt. Det är alltid skaparen som är upphov till det skapade, och inte värt om. Målaren målar tavlan, och inte tvärt om. Men materien är jagets verktyg för att skapa, och uppleva! Utan materien skulle det bara finnas stillhet och därmed en evig död. Det är därför Martinus talar om treenigheten som uttryck för en evig princip. Livets mest fundamentala princip, för ett levande väsen, ett levande världsallt, bygger alltid på principerna: Skaparen, skaparförmågan och det skapade.

En treenig princip

Jaget och dess skaparförmåga är således något annat än det skapade, något immateriellt som inte kan upplevas annat än indirekt, genom det som jaget har skapat, det materiella. Här är symbol som gestaltar detta det levande väsendets grundprinciper:

Martinus symbol 6: Det levande väsendet 1. Klicka på bilden för att läsa en förklaring på martinus.dk.

Om vi betraktar Martinus symbol ovan, så ser vi dessa fundamentala principer, jaget (oändligheten), skaparförmågan och det skapade (rörelsen, materien), som utgör det levande väsendet och därmed hela världsalltets grundprinciper. Figuren är uppdelad i tre nivåer:

1. Jaget

Överst har vi en vit triangel, vilket symboliserar det vi har talat om som den absoluta stillheten, oändligheten, något som är, vilket vi refererar till som jaget, eftersom det är det som vi refererar till när vi säger ”jag går”, ”jag tänker”, vilket indikerar på en uppdelning mellan jaget och det skapade.

2. Skaparförmågan

Eftersom världen består av något mer än bara stillhet, nämligen rörelser och ting som vi kan förnimma, så har jaget uppenbarligen en  förmåga att manifestera sig, skapa rörelse, energi eller materia. Denna skaparförmåga symboliseras av det violetta mellanpartiet under den vita triangeln på symbolen. Denna skaparförmåga är lika evig som jaget, eftersom den alltid måste ha haft denna förmåga. Hur skulle den annars ha kommit till? Något kan ju uppstå ur ett ingenting. Det krävs en skaparförmåga för att skapa en skaparförmåga, ett moment 22.

3. Det skapade

Världen är ju full av skapade ting, rörelser, energier och materier, och vi har även en egen fysisk kropp, vilken jaget genom skaparförmågan har skapat. De två övre delarna, jaget och skaparförmågan möjliggör alltså skapelsen av det skapande. Det skapade symboliseras därmed av den nedersta delen, som framträder i regnbågens alla färger. Detta alla former av rörelser, energier och materier. Färgerna kan liknas vid de fyra elementen, men här framträder de som sex så kallade grundenergier, vilket är sex fundamentala medvetandefunktioner som alla levande väsen besitter, nämligen: Instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne. Kan du komma på någon annan basal medvetandefunktion av det slaget? Det kan inte jag, jag upplever det som rätt så fundamentalt!

Övermedvetandet och undermedvetandet

Jaget och skaparförmågan, de två översta nivåerna på symbolen, är alltså eviga strukturer, som av naturliga skäl alltid har funnits. En annan benämning på detta är evighetskroppen, medan den nedersta delen, som symboliserar det skapade är något som formas och upplöses, föds och dör, har storlek, form, frekvens och rumslig och timlig existens. Vår fysiska kropp är ett exempel på detta. Allt skapat är därmed att betrakta som det timliga i kontrast till det eviga. Det eviga i övermedvetandet, jaget och skaparförmågan, är det primära och det som är upphovet till det timliga, det timliga. Det eviga står därmed över det timliga, och därför benämner Martinus de två övre delarna för övermedvetandet och den nedersta delen för undermedvetandet.

Fler kroppar än den fysiska

Den fysiska kroppen i undermedvetandet dock inte är den enda kroppen  som jaget skapar och har tillgång till för livsupplevelsen, det finns faktiskt lika många kroppar som färgerna, sammanlagt sex kroppar. Den orangea färgen symboliserar den fysiska kroppen, medan de andra färgerna symboliserar psykiska kroppar. Dessa behövs för att vi ska kunna uppleva mer högfrekventa energier de grova fysiska. T.ex. känslor, instinkter, minne, men även intelligens och intuition. Dessa medvetandefunktioner är alltså egentligen beroende de andliga kropparna i undermedvetandet, och man ser på bilden hur de är rotfästa i övermedvetandet. De andliga kropparna möjliggör vår fortsatta existens efter den fysiska kroppens död, extrasensorisk perception (ESP) och så kallade utanför kroppen-upplevelser (ODE). När vi sover upplever vi också våra drömmar genom dessa andliga kroppar.

Talanger är rotfästa i övermedvetandet

De andliga kropparna är som nämnt rotfästa i övermedvetandet. Det innebär att vi har talanger för att skapa kropparna, precis som vi har talanger för all form av skapelse, i form av olika andliga och fysiska aktiviteter. Övermedvetandet fungerar som ett magasin för talanger, och ett annat ord för detta är ödeselementet. Detta beror på att hur vi handlar avgör vårt kommande öde enligt lagen om sådd och skörd, även kallat karma (betyder handling på indiska språket sanskrit). Men det ska jag återkomma till lite längre fram. Det väsentliga här är att när man uppövar en talang genom träning i den fysiska världen, lagras den i övermedvetandet/ödeselementet, vilket möjliggör vår andliga utveckling genom många liv (reinkarnation/återfödelse). Detta ska jag också återkomma till strax.

X1, X2 och X3

Nu har vi fått klart för oss att världsalltets innersta identitet är oändligheten, och det är därmed som nämnt odefinierbart utöver att kunna sägas vara ”något som är”. Därför får detta ”något” symboliseras av bokstaven X. Det kanske man känner igen från matematikens algebra, där man ofta använder X som en variabel, vilket innebär att den kan symbolisera i princip vad som helst.  Det skapade tinget, som alltså till sin innersta analys egentligen inte är vad det ser ut att vara, är därmed ytterst sett endast ett illusoriskt timligt uttryck av något som är. Det är ett förvandlingsnummer, där det oändliga får ta sig en tillfällig timlig form. Och tack vare det har vi livet, naturen, skapelsen, världsalltet och våra fysiska och andliga kroppar som möjliggör upplevelsen och skapelsen av livet. Varje ting kunde ju delas i det oändliga och består i princip bara av tomrum (något som är). Om vi ser på ett ting, vilket som helst, så innebär det att variabeln X har fått ett (timlig, illusorisk) värde, men ”tinget i sig” (som filosofen Kant brukade säga) är alltid innerst inne oändligheten. Hur är detta möjligt? Det beror på att X har förmågan att manifestera sig som något timligt. Att manifestera är att skapa, att skapa är att manifestera något timligt. Det oändliga kan inte förnimmas, eftersom det inte har någon existens i tid och rum. Men för att skapa krävs att man har en ”skaparförmåga”. Allt skapat vittnar således om en skaparförmåga. Men en skaparförmåga kan bara en skapare ha, d.v.s. ett levande väsen. Skaparen var ju jaget, vilket var detsamma som det oändliga. X kan alltså framträda som tre principer:  Jaget, skaparförmågan och det skapade. Detta kan också formuleras som: X1, X2 och X3, den treeniga principen! Ingenting kan existera utan att vara uttryck för denna princip.

Här är en bild på hur ett prisma bryter ljuset i regnbågens färger, vilket är en fin metafor för uppspaltningen av det oändliga till det timliga:

Bild från Wikipedia, artikel: Prism

Det vita ljuset symboliserar alltså jaget, prismat symboliserar skaparförmågan, och regnbågens alla färger symboliserar det skapade. Samtidigt kan triangeln som prismat utgör symbolisera den treeniga principen, som möjliggör livets existens.

Jag vill här avsluta detta avsnitt med några symboler som visar hur det levande väsendets principer gäller för hela världsalltet. Nedanstående symbol, kallad ”huvudsymbolen” är sammansatt av tre symboler, som alltså symboliserar X1, X2 och X3. På huvudsymbolen nedanför är de placerade som tre lager ovanpå varandra:

Symbol 11: Den eviga världsbilden, det levande väsendet 2, den eviga Gudomen och de eviga gudasönerna. Klicka på bilderna för att läsa en förklaring på martinus.dk.

Här visar Martinus hur den treeniga principen även gäller för världsalltet i sin helhet. Världsalltet framträder därmed som ett levande väsen. Bakom allt finns det eviga världsjaget, ovan på detta finns skaparförmågan, den violetta skivan med ett hål i mitten och runt periferin, vilka släpper igenom det vita ljuset, vilket symboliserar det oändliga jaget, och som bryter ljuset i regnbågens färger. Dessa färger har jag redan omtalat som grundenergier. Precis som de ligger bakom skapandet av våra sex kroppar, så ligger de bakom skapandet av sex naturriken eller tillvaroplan, och de livsformer som som är hemmahörande i dessa. Växterna genererar ett växtrike, djuren genererar ett djurrike, människorna genererar ett människorike, osv. Dessa riken är att betrakta som både timliga lokala strukturer och universella eviga tillvaroplan, inom vilka världsalltet alla levande väsen lever och är till. I centrum ser vi världsalltets jag manifestera sig som en strålande stjärna i regnbågens färger, vilket symboliserar det eviga manifesterandet av världsalltet, och utgör det väsen som man genom historien har talat om som världsalltets evige skapare, Gud! Vi ser således en principiell framställning över den evige Gudomen och de eviga Gudasönerna, i den eviga dans vi kallar livet.


Allt är levande

Rörelse är livets främsta kännetecken

Det finns ingen rörelse eller energi, något fenomen eller några fysikaliska processer, som inte är uttryck för och ett resultat av levande väsens skapande eller livsprocesser. Martinus menar därmed att allt är livsyttringar. Oavsett om det rör sig om mineraler, växter, djur, eller solar planeter och galaxer, ja universum i sin helhet, så är alltsammans alltså verkningar orsakade av levande väsen. Mineralerna är de enklaste formerna av fysiska organismer, medan växter, djur och människor är mer avancerade livsformer. Sen finns det även andliga väsen av olika slag. Här är en symbol av Martinus som beskriver det levande världsalltets andliga och fysiska domän:

Martinus symbol 22: Den eviga kosmiska organiska förbindelsen mellan Gud och gudason – 2. Klicka för att läsa en förklaring.

Symbolen ovan gestaltar världsalltet i sin helhet. Den övre delen, ovanför de tvärgående svarta linjerna på vänster och höger sida, symboliserar den andliga världen, och den nedre delen symboliserar den fysiska världen. I centrum av symbolen ser vi det levande väsendets eviga jag och skaparförmåga, här symboliserat som det stora världsjaget (stor triangel) och den enskilda individen (liten triangel), samt de eviga lagarna och principerna (violetta strålar).

Naturriken eller tillvaroplan

Varje färg på symbolen ovan symboliserar ett så kallat naturrike. För att göra detta begripligt kan vi börja med att tala om de riken som vi känner till genom naturvetenskapen, i form av mineral-, växt, och djurriket. Det är en klassisk grov indelning av naturens grundläggande fenomen i olika kategorier.  Mineraler räknas traditionellt till så kallad ”oorganisk materia” och växter och djur räknas som ”organisk materia”, vilket innebär att den är organiserad räknad som levande. De olika rikena består alltså av olika former av materia, men även olika former av levande väsen. Vi kan räkna med ett rike till, nämligen människans rike. Man kan också dessa riken som uttryck för en evolution, av livet på planeten. Det börjar med mineralisk materia, kemiska föreningar, molekyler osv (oorganisk materia), som utvecklas till encelligt liv, cyanobakterier osv, som utvecklar olika former av metabolism, t.ex förmågan till fotosyntes (organisk materia). När de encelliga väsendena börjar organisera sig som flercelliga organismer uppstår begynnelsen till växtriket och djurriket. Efter årmiljarder av evolution uppstår avancerade växt- och djurlivsformer, och till sist högt utvecklade däggdjur- och människolivsformer. Det sker både en utveckling av organismer och medvetande, under årmiljoner fram till vårt nuvarande utvecklingsstadie. Här kommer en liten beskrivning av rikena, kopplat till de färger Martinus använder för att symbolisera dessa på sina symboler:

Indigo: Mineralriket 
 Röd: Växtriket 
 Orange: Djurriket
▓ Gul: Människoriket

Mineral

Det som vi känner till som mineraler, är enligt Martinus egentligen levande väsens organismer, om i väldigt enkel form. Dessa väsen har ingen  upplevelse av den yttre fysiska världen eftersom deras kroppar, i form av mineraler och kristaller, inte har några utvecklade sinnesorgan. Men de har ändå en förmåga att göra ett avtryck i den fysiska världen, i form av mineralstrukturerna. Egentligen är dessa väsen mer av mer andligt slag än fysiskt, men mineralriket utgör det första steget för de andliga väsendenas inveckling i materien. Evolutionens första steg, på vägen mot nästa rike, växtriket.

Bentley_Snowflake18

Snöflinga, ett mineraliskt levande väsen, fotograf: Wilson Bentley.

Växt

Växter är mer avancerade fysiska väsen än mineralerna eftersom de har en mer utvecklad organism, som kan bära ett begynnande fysiskt dagsmedvetande. Växterna är med andra ord mer medvetna på det fysiska planet än mineralerna, då de har kommit längre i sin utveckling i det fysiska. Växtväsendena kan instinktivt, genom att ana behag och obehag, reagera på och anpassa sig till, de yttre omgivningarna. De har en begynnande fysisk förnimmelse eller upplevelseförmåga. Växten strävar instinktivt efter att söka livsmedel, den söker vatten med rötterna, och vänder sig mot solen för att utvinna energi med sina blad. Men den har fortfarande ingen hjärna eller nervsystem, upplever inte smärta lika intensivt som djuren, och kan inte reflektera över sin egen existens på det fysiska planet. Växtens medvetande, mjukvaran, har än så länge inte tillgång till en nog utvecklad organism, hårdvaran, för att fullt ut kunna existera på det fysiska planet. Det har det inte förrän det har utvecklats till att bli ett djur.

Djur

Nu har väsendena kommit långt i sin utveckling i den fysiska världen, och har utvecklat avancerade fysiska organismer, i formen av en avancerad hjärna, nervsystem och finkänsliga sinnesorgan ger det möjlighet att uppbära ett fysiskt dagsmedvetande, med en mycket högupplöst upplevelse av sina omgivningar. Den djuriska organismen, ger ofta väsendet stor styrka och rörlighet på det fysiska planet, som gagnar dess överlevnad i sökandet efter föda. Denna föda består primärt av andra väsens organismer, mineral, växter såväl som andra djur. Deras kroppar utvecklas också som vapen i kampen för tillvaron, och de förkroppsligar på så vis den dräpande principen, genom olika försvars- och angreppsmetoder som t.ex. skarpa näbbar, tänder och klor, hyperkänsliga sinnen, gift och kamouflage, osv. I djurriket råder den starkes rätt, att äta eller ätas, och självbevarelsedriften är högst aktiv. De flesta mer utvecklade djuren är uppdelade i två kön och djurens liv går i princip mest ut på att föröka sig, vilket innebär den egna och artens självbevarelse och överlevnad. Detta inbegriper förutom att säkra tillgång till föda och andra livsförnödenheter, att hitta en partner, bygga ett bo, alstra och föda upp barn, och beskydda detta ”äktenskapliga paradis” genom att försvara reviret mot rivaler och inkräktare, hot mot den egna existensen av alla de slag. Djuret drivs av sina djuriska instinkter, självbevarelsedrift och primitiva emotioner kopplade till parningsdriften. De primitiva djuren har ingen direkt omsorg om den egna avkomman, de skyddar äggen, men sedan sprids avkomman ”för vinden” och får klara sig själv. Men mer avancerade djur, som t.ex. däggdjuren, har större emotionell kapacitet tack vare att hjärnan utvecklat ”hårdvara” för detta i form av ”det limbiska systemet”, med andra ord ”känslocentrumet” i hjärnan. Därtill utvecklas också högre hjärnfunktioner, intelligens, osv, med det så kallade neocortex, hårdvaran för abstrakt tänkande. Därmed får de också större emotionell och intellektuell förmåga att vårda sin avkomma, och kapacitet att forma mer komplexa relationsnätverk, familj och flock. Det kan känna och uttrycka kärlek inte bara till sin egen avkomma, men även till andra väsen av den egna arten, och det uppstår mer avancerade sociala system, samhällen och kultur, där väsendenas inre krets av omsorg kan expandera till att innefatta allt fler, och att leva mer osjälviskt för helhetens bästa. Då börjar vi närma oss människans utecklingsstadie.

Människa

Homo Sapiens, den intelligenta människan, sammanfattat med beteckningen ”människa” är den väsenkategori som vi tillhör enligt vår egen naturvetenskaps kategoriseringar. Men Martinus använder istället beteckningen ”jordmänniska”, eftersom vi från hans perspektiv i princip fortfarande tillhör djurriket. Faktum är att vi är att betrakta som blandväsen av djur och människa. Vi har ett begynnande mänskligt eller humant medvetande men tillhör fortfarande däggdjuren. Som man ser på symbolen så utgör den gula färgen ett tillvaroplan, och Martinus kallar det för ”det riktiga människoriket”. Detta för att understryka, att vi ännu inte är riktiga människor, även om vi kallar oss människa. Det riktiga människoriket finns alltså ännu inte på vår planet i renkultur, men det är i sin begynnelse, vilket vi också ser på den jordmänskliga kulturen. Jordmänniskans avancerade intellekt och organism präglas av begynnande mänskliga egenskaper. Sådant som intelligens, känsla, empati, osjälviskhet, humor, kreativitet och förmåga till avancerad social organisation är begynnande mänskliga förmågor, som skiljer jordmänniskan från det renodlade djuret. Evolutionen är alltså ännu pågående, vi håller alltså på att utvecklas till det ett nytt väsenstillstånd, ett nytt naturrike, ett nytt tillvaroplan. Vi är övergångsväsen, och inte förrän vi helt övervunnit våra djuriska tendenser, vår själviskhet, intolerans,  aggressivitet, rivalitet, våldsbenägenhet, avundsjuka, missunnsamhet, girighet, svartsjuka osv, kan vi titulera oss som riktiga människor. Det är en bit kvar att vandra, men utvecklingen är på god väg!

Andliga väsen

Utöver de ovan beskrivna väsendena som tillhör de fysiska rikena i den fysiska världen, finns det också andliga väsen, som lever i den andliga världen, i andliga riken. Dessa världar och väsen är uppbyggda av strålformig materia, vilket egentligen inte är märkligare än det vi till vardags känner till som elektromagnetiska strålning. Världsalltet är fullt av strålformig energi som vi inte kan uppleva med våra fysiska sinnen, men den finns ändå där. På samma sätt är det med de andliga väsendena, som inte är tillgängliga att uppleva via våra fysiska sinnen, men väl med det psykiska, om vi har dessa utvecklade nog. Vi är mer bekanta med de strålformiga energierna än man kan tro, våra tankar är nämligen uppbyggd av dem, och vi upplever de mycket påtagligt när vi sover, i våra drömmar. Drömvärlden är faktiskt en andlig värld, befolkad av andliga väsen. I remsömnen blandas våra fysiska upplevelser med andliga upplevelser, vilket resulterar i en del märkliga drömupplevelser, men när vi är i djupsömnen upplever vi den andliga världen mer direkt. Detta kommer vi normalt inte ihåg. Samma gäller när man är nedsövd, medvetslös eller hamnat i koma. Ja, även när man avlider, då fortsätter livet i den andliga världen. Dessutom så är vår upplevelse av den fysiska världen egentligen en andlig upplevelse, eftersom upplevelsen skapas i våra medvetanden, i realtid som en slags inre kopia av den yttre världen. Våra fysiska sinnens reaktioner med yttre energier transformeras till elektriska signaler, som leds till hjärnan genom vårt nervsystem, där de behandlas och sänds vidare till våra psykiska organ, där livsupplevelsen uppstår. Den yttre världen har vi således aldrig sett, vi ser bara en andlig kopia av det yttre. Vi som lever i den fysiska världen, i de fysiska kropparna, tror ofta att det inte finns något mer än det vi kan uppleva via våra sinnen, men där tar vi miste, enligt Martinus. Det finns mer mellan himmel och jord än ögat kan se, som man brukar säga. Idag är man mycket bekant med de osynliga krafterna, inte minst genom radio, tv, wifi, mobilt internet, osv, som bygger på transformation av osynliga andliga eller elektromagnetiska krafter. Den andliga världen kan liknas vid ett trådlöst nätverk, som vi är en del av på olika sätt, utan att vi alltid är medvetna om det. Man kan jämföra det med hårdvara och mjukvara. Vårt medvetande är mjukvaran, och vår fysiska kropp är hårdvaran. Enligt Martinus är dock inte mjukvaran beroende av hårdvaran för att existera, mjukvaran är det primära, den har oberoende existens, men skapar och använder en fysisk kropp för att kunna leva på det fysiska planet. Vi tror att vi är vår fysiska kropp, men detta är alltså en illusion, vi är andliga väsen som använder fysiska kroppar. När den fysiska kroppen dör, lever vi alltså vidare i den andliga världen, på samma sätt som när vi går och sover.

Grön: Visdomsriket
 Blå: Gudomliga världen

På symbolens övre del syns de riken som inte är fysiska, symboliserade av grönt och blått, samt indigo (mineral) och gult (människa), som också är andliga men delvis fysiska. Det gröna, visdomsriket, och blåa, gudomliga världen, utgör de högsta tillvaroplanen i kosmos. Dessa riken kan sägas utgöra världsalltets allra högsta mentala förmågor och sfärer, och här sker all högre tankeverksamhet, planering och styrning av världsalltet, från den andliga sidan. Dessa tillvaroplan är befolkade av helt andliga väsen, som är kulminerande skapargenier av olika slag, och de är i jämförelse med oss jordmänniskor i princip att betrakta som allsmäktiga och allvisa Gudaväsen. De är faktiskt medvetandemässigt ”ett med Gud”, och utgör därmed ”visheten” självt. De är alla genomströmmade av ”Guds medvetande” som i bibeln är omtalat som ”den heliga ande”. När de uppenbarar sig är de i princip ställföreträdande språkrör för Gud själv. Det utgör alltså sammantaget Guds högsta och primära medvetande. Livet i de fysiska världarna utgör i princip en skuggvärld eller kontrast till de högre världarna, och därför kan man kalla dem för Guds sekundära medvetande.

Världens orkester

Man kan säga att universum i sin helhet, är som en stor orkester av levande väsen, som spelar sina egna slags kroppsinstrument i olika frekvenser, andliga som fysiska väsen. Världsalltet, i vilken vi alla lever, rör oss och är till, är i sin helhet ett levande väsen, som består av alla levande väsen tillsammans, vilka är som celler i denna universella organism. De levande väsendenas livgivande energiutbyte och samverkan utgör alltså det levande världsalltet i sin helhet, vilket i det stora hela ”låter bra”, d.v.s. är till glädje och välsignelse ”för publiken”, d.v.s. oss alla. Det finns alla möjliga musikaliska uttrycksformer inom världsalltet, allt från harmonier till disharmonier, bas och diskant. Hela livet är en enda sagolik symfoni..

Universum som ett hologram

Eftersom universum och varje levande varelse består av samma eviga grundstruktur, X1, X2 och X3, jag, skaparförmåga och det skapade, så kan man säga att universum är likt ett hologram, där varje del innehåller eller återspeglar helheten. Varje individ utgör också oändligheten, som illusoriskt framträder som något begränsat och timligt. Det oändliga levande världsalltet, är uppspaltat i ett oändligt antal levande varelser, som alla tillsammans, andliga som fysiska väsen, är att betrakta det väsen vi kallar Gud.

Evigheten” är inte något som finns ”utanför” det levande väsendet, utan är det levande väsendets egen djupaste beståndsdel, den axel, det fundament, kring vilken ”tiden” eller ”livet” rör sig. Livets Bog, Band 4, st 1070.

Gammalt kopparstick som illustrerar en inblick in i den andliga världen.


Reinkarnation, återfödelsens kretslopp

Den fysiska kroppen kan jämföras med en rymddräkt som det levande väsendet skapar åt sig för att kunna leva i den fysiska världen. Som nämnt har jaget (X1) en skaparförmåga (X2) som gör det möjligt för väsendet att skapa en organism (X3). Jaget finns därmed före skapelsen av sin kropp, och kan därmed existera oberoende av den fysiska kroppen. Jaget är något evigt i motsats till det skapade som är begränsat i tid och rum (timligt).

Här är en symbol av Martinus som är intressant i sammanhanget, som beskriver parningsakten och befruktningen från ett andligt perspektiv. Vilket alltså visar hur inkarnationen går till, när ett levande väsen ska födas in i den fysiska världen och skapa en ny fysisk kropp:

Martinus symbol 34: Parningsakten eller Guds ande i mörkret. Klicka på symbolen för att läsa en förklaring.

På denna symbol ser vi två fysiska väsens orgasmiska salighet vid parningen, som kommer i resonans med ett levande väsen på det andliga planet som är redo för att födas ner till det fysiska planet, och på så vis knyts väsendet till materien och kan påbörja sin organismskapelse.

Döden, den stora sömnen

Döden är enligt Martinus ingen verklig död, det är bara att betrakta som en födelse in i den andliga världen. Martinus liknar döden vid ”den stora sömnen”. Vi kan alltså likna dygnskretsloppet med reinkarnationen, där jaget pendlar mellan den andliga och fysiska världen, dag för dag, liv för liv. Under djupsömnen frikopplas vårt  jag och medvetande helt från den fysiska kroppen, för att denna ska få vila och reparera sig. Och i princip samma sak sker när vi ”dör”. Då går vi in i den ”stora sömnen”, och vår fysiska kropp har därmed genomgått sitt fulla kretslopp, från födelse till död. Kroppen behöver bytas ut när den blivit obrukbar och sliten av tidens tand, och där i mellan får väsendet en lång viloperiod i den paradisiska andliga världen, där det inte finns något lidande och smärta. Medvetandet fortsätter alltså efter ”döden” sitt liv i det strålformiga spektrumet, den andliga världen, tankematerien. Väsendet är där lika livs levande som det var när det levde i sin fysiska kropp. I den andliga världens sfärer stannar väsendet tills det är dags för att åter födas igen, i en ny fysisk organism, för att göra nya berikande livserfarenheter, och utvecklas vidare andligen, genom behagliga som obehagliga livsöden, och genom att den utvecklar nya talanger och förmågor genom att övervinna fysiska världens motstånd och svårigheter.

En fin bild som beskriver reinkarnationen från hinduistisk tradition:

Reincarnation

Övermedvetandet

Jaget tillsammans med skaparförmågan benämner Martinus som jag tidigare nämnde för övermedvetandet, medan den skapade fysiska kroppen och andliga kropparna utgör undermedvetandet. När den fysiska organismen blir gammal och dör, så dör inte det levande väsendet och övermedvetandet som skapat kroppen. Övermedvetandet har förmåga att skapa en ny fysisk kropp igen vid senare tillfälle, och detta känner vi till som återfödelse eller reinkarnation.

Talangskapelse

Detta innebär att de erfarenheter och talanger som väsendena tillgodogör sig och tränar upp i den fysiska världen, bärs vidare genom övermedvetandet och de andliga kropparna mellan liven. Därför kan ett väsen exempelvis öva sig i konstnärligt skapande under flera liv, och bli bättre och bättre, tills det föds som ett geni på området. Det finns många exempel på genier som fötts till världen, som redan i ung ålder visat stor talang på olika områden. Detta är alltså enligt Martinus inte bara en ”nådegåva” eller genetiskt påbrå, det är faktiska färdigheter uppövade i tidigare inkarnationer.

Andlig utveckling

Samma sak gäller andra andliga förmågor inte minst förmågan till skapelse av organ och kropp, intelligens, känsla, vishet och intuition, det är också ett resultat av andlig utveckling genom många liv som både djur och jordmänniska. Det ska vi komma jag berätta mer om nu, hur erfarenheter av lidande resulterar i ökad medkänsla med andra som genomgår liknande lidanden.


Karma, ödets kretslopp

Rörelseoceanen som livsyttringar

Det levande väsendet utgörs som nämnt av ett evigt jag som skapar och upplever rörelser och energier i det kosmos vi kallar världsalltet. Alla rörelser är ytterst sett livsyttringar, som vittnar om levande väsens begär och vilja, vilket resulterar i deras särskilda inverkan på omgivningen genom deras sätt att leva. De levande väsendena är på så vis orsak till verkningar, och dessa känner vi som hela världsalltets rörelseocean.

Lagbundenhet och kretslopp

Alla energier och ämnen har sina särskilda reaktionsmönster. Salt är salt och socker är socker. Denna lagbundenhet bottnar i att det levande väsendets medvetande är herre över materien. Medvetandets inverkan på materierna påminner ett osynligt magnetfälts inverkan på järnfilsspån, det bildar kretslopp av energi. På detta sätt kan man säga att lagbundenheten även gäller ödet. Det väsendet sänder ut, kommer tillbaks till det i slutändan. Det blir litet som ringar på vattnet som väsendena skapar i världsalltets rörelseocean. Här är en bild på ett magnetfält, och de ”ringar på vattnet” som det skapar i rumtiden:

Bild hämtad från Wikipedia: Magnetfält

Det levande väsendet som magnet

Det levande väsendet fungerar därmed lite som en sändare och mottagare av energi, likt magnetfältet ovan. Det är en ständig ström av energi av både psykiskt och fysiskt slag, in och ut ur det levande väsendets medvetande och kropp, och dess interaktion med energierna avgör hur dess liv och öde gestaltar sig. På de frekvenser väsendet sänder, tar det även emot. Alla väsen är på så vis orsak till verkningar, som återvänder till sitt upphov, enligt kretsloppsprincipen.

Denna symbol av Martinus gestaltar detta. I mitten har vi det levande väsendet, symboliserat av strålkorset och triangeln, som symboliserar den treeniga principen. Runtomkring syns ödesbågar, som orsak och verkan, som börjar och slutar med det levande väsendet.

Symbol 16 – Evighetskroppen – Klicka för att läsa en förklaring.

Här är ett annat perspektiv på samma sak, som beskriver vad han kallar ödesbågarnas kretslopp från liv till liv:

Martinus symbol 18: Det levande väsendets ödesbågar. Klicka  för att läsa en förklaring.

På symbolen ser vi de violetta ödesbågarna ovanför en rad av orangea och vita fyrkanter.  De orangea fyrkanterna representerar fysiska jordeliv, och de vita fyrkanterna representerar det andliga livet emellan de fysiska inkarnationerna. Vi ser att bågarna utgår från och vänder åter till dessa fyrkanter, vilket symboliserar handlingarna som väsendena begår, som återvänder i form av deras öde i samma liv eller kommande liv. I mitten ser vi ett strålkors med en triangel i, detta symboliserar det levande väsendet i dess nuvarande jordeliv.

Ödeslagen, välsignelse eller förbannelse?

Martinus beskriver alltså ödets kretslopp som en naturlag, kallad karma-  eller ödeslagen. På så vis är varje levande väsen som en magnet för det öde det skapar. Väsen på olika tillvaroplan har sina särskilda sätt att leva och skapar således olika slags öden och verkningar. Kännetecknande för djur är att de utsänder dräpande handlingar, vilket återkommer som ett dräpande öde, det gäller även jordmänniskan. Man kan därför tala om två slags öden, ett lyckligt eller olyckligt öde. En talande bild:

Bild som illustrerar karma, upphovsman okänd

Ödet som undervisning

Vad ska då ödeslagen och reinkarnationen vara bra för? Kort sagt kan man säga att övermedvetandet, d.v.s. jaget och skaparförmågan samt de andra andliga kropparna utöver den fysiska kroppen, berikas och utvecklas livserfarenheterna. Om man tar salt i kaffet istället för socker, kommer man att lära sig av misstaget. Väsendet skapar sitt eget öde genom dess sätt att leva. Som vi sår får vi skörda. Kristus sade, ”den som drar svärd ska dö vid svärdet”, vilket symboliserar detta. Men eftersom döden är en illusion, blir alla livsupplevelser, inklusive de av obehaglig och dödlig karaktär, berikande av det levande väsendets medvetande. Vi tar med oss talanger och erfarenheter från liv till liv. Det är detta som möjliggjort utvecklingen från mineral till jordmänniska, och vår kommande utveckling mot fullkomnandet som riktiga människor.


Makro-, mellan- och mikrokosmos

Martinus symbol 7: Livsenhetsprincipen. Klicka på bilden för att läsa en förklaring.

Organismer inuti organismer

Martinus förklarar hur världsalltet är en levande organism, som är organiserad enligt principen organismer inuti organismer, livsenheter inuti livsenheter. Man kan illustrera detta genom att föreställa sig vårt kända universum i sin helhet som beståendes av mindre enheter, så kallade galaxer, och varje galax består i sin tur av stjärnor. Kring dessa stjärnor kretsar det planeter, och på planeter finns varelser, varelsernas organismer är uppbyggda av mindre livsenheter, organ, och celler, och dessa är i sin tur uppbyggda av atomer och elementarpartiklar. Sammanfattningsvis är det sju nivåer:

1. Galaxer
2. Solsystem
3. Planeter
4. Organismer
5. Organ
6. Celle
7. Atomer

Jag kommer att tänka på ryska dockor:

En oktav av sju organismprinciper

Man skulle kunna kalla det för en ”oktav” av organismer. Som upprepar sig både nedåt i mikrokosmos och uppåt i makrokosmos i det oändliga. Slutsatsen är fantastisk, nämligen att atomernas elementarpartiklar, är uppbyggda av mindre enheter, vilket i princip är mikro-galaxer, som i sin tur består av mikro-stjärnor, och så vidare nedåt i mikrokosmos, i all oändlighet. Dessutom är det universum som vi känner till idag, egentligen i princip en elementarpartikel i makro-format, som ingår i en makro-atom, som ingår i en makro-cell, osv, uppåt i makrokosmos. Sammanfattat kan man alltså tala om tre principer: makrokosmos (ovanför vår nivå), mellankosmos (vår nivå) och mikrokosmos (under vår nivå).

Här är en kort film som tar oss med på en resa genom vårt kända universum, från mikro- till makrokosmos, som i princip omfattar de sju organismprinciperna Martinus beskrivit:


Det kosmiska kretsloppet

Kretslopp är en grundläggande aspekt av livet och levande väsens livsfunktioner, där materier och energier omsätts i olika livgivande energiutbyten. Vi är alla en del av olika kretsloppsprocesser på planeten, exempelvis vattnets och luftens kretslopp, där levande väsen interagerar i det vi kallar biosfären. Materiens förmåga att inta olika aggregationstillstånd, som fast, flytande, gas och strålformig, möjliggör förekomsten av denna mångfald av olika komplexa och nyttiga eller livgivande energiutbyten som vi kallar livet. Men det finns ännu större former av kretslopp.

Ett kosmiskt kretslopp

Samma livgivande kretsloppsfunktion gäller även kosmos i sin helhet, enligt Martinus. Men då måste vi föreställa oss universum som något mycket mer än bara det fysiska universum vi känner till via naturvetenskapen. Martinus talar om det kosmiska kretsloppet, och liknar det vid dygnets kretslopp som pendlar mellan kontrasterna dag och natt, och årskretsloppet med kontraster i form av årstiderna, sommar och vinter. Men här talar han om kosmos ljus och skuggsida, som den eteriska strålformiga materien kontra den tunga fysiska materiens domän. Alltså, i princip ande och materia. Detta är den kosmiska varianten av materiens aggregationstillstånd, i formen av ett mer omfattande energispektrum än det vi kan mäta med fysiska instrument och våra sinnen, detta inbegriper alltså även tankematerien, den andliga eller strålformiga materiens fulla vidd. För att mäta eller verifiera denna krävs en översinnlig perception, eller sådana förmågor Martinus ägde tillgång till, nämligen kosmiskt medvetande. Nu hade ju Martinus det, och det är dennes efterforskningar vi har tillgång till via hans verk, och inte minst symbolerna.

Mer än bara fysisk materia

Universums energiocean utgör alltså ett enormt frekvensomfång av energi och rörelse, där den fysiska materien bara utgör en liten del av hela energispektrumet. Även naturvetenskapen visar att universums energidomän består av mycket mer än den fysiska materien, man talar även mörk energi och mörk materia. Detta är inget Martinus kommer in på i detalj, det var inte upptäckt på hans tid, men det är ändå intressant att se att man redan idag vet att det finns energi och materieformer än bara det rent fysiska.

Bild hämtad från Wikipedia, artikel: Dark matter

Den antika elementläran

Man kan faktiskt tala om Martinus kosmiska kretsloppslära som en ny elementlära. Men istället att bara begränsa sig till den fysiska materiens olika tillstånd som fast, flytande, gas och strålformig, så inbegriper Martinus hela kosmos energispektra, och delar upp det i sex grundfrekvenser och tillvaroplan, vilket han kallar grundenergier och tillvaroplan.

Här är en bild av Aristoteles elementlära, som också inbegriper den orörliga röraren, vilket i princip är synonymt med Martinus något som är. De två yttre skalen på bilden nedan kan sägas utgöra det vi talat om tidigare som övermedvetandet, de fyra inre skalen kan sägas utgöra strålformig, gas, flytande och fast materia. Precis som Martinus beskriver det, fast han utvidgar det strålformiga spektrat till att omfatta fem grundenergier, och slår i princip samman den fysiska materien till en grundenergi: tyngdenergi.

Den antika filosofen Aristoteles elementära.

Martinus ”elementlära”

Martinus symbol 13: Den eviga världsplanen. Klicka för förklaring.

På tal om Aristoteles elementlära ovan, kan vi här jämföra den med Martinus kosmiska kretsloppslära. Nu är den lite mer komplicerat, men det är för att inbegriper så mycket mer än bara den fysiska materien. I bakgrunden har vi den vita färgen vilken symboliserar något som är vilket är detsamma som Aristoteles the prime mover, den orörliga röraren. Sen har vi världsalltets energidomän uppdelad i sex domäner eller tillvaroplan. Varje tillvaroplan har en tongivande grundenergi, som är litet som ett element, vilket symboliseras av regnbågsfärgerna. Den orangea färgen är den som är tongivande för den fysiska världen och särskilt djurriket, och denna kallas därför ”tyngdenergin”. Den mörka cirkeln i bakgrunden, symboliserar ”mörkrets princip”, och det är knutet till just materiens grövre spektrum, vilket kulminerar i den fysiska världen. I centrum syns jaget och skaparförmågan symboliserat av triangeln och den violetta färgen i centrum.

Ett kretslopp av ljus och mörker, andligt och fysiskt

Kosmos i sin helhet kan i princip delas in i två huvudsakliga domäner; den andliga och fysiska världen. De levande väsendenas liv utspelar sig alltid i något av dessa energidomäner, då de antingen är mineraler, växter eller djur (de tre undre), eller riktiga människor, visdomsväsen och gudomlighetsväsen (de tre övre). Detta är något förenklat av pedagogiska skäl. I detta världsallt av både andlig och fysisk natur, utspelar de levande väsendenas liv sig genom eoner av tid, i formen av ett kretslopp. Antingen befinner de sig i de andliga världarnas ljusa eteriska värld, eller så i de tunga materiernas mörka tunga värld. Men de rör sig alltid runt i kretsloppet, och därmed pendlar sakta de mellan de yttersta kontrasterna av ljus och mörker, andligt och fysiskt, likt vi pendlar mellan sommar och vinter, dag och natt. På symbolen går kretsloppets riktning moturs.

Inte så mystiskt egentligen

Livet i de andliga tillvaroplanen är inte så svårbegripligt som man först kan tro. Det påminner om hur vi upplever våra drömmar. De upplevs som verkliga, men är inte begränsade av den fysiska världens betingelser. Faktum är ju att vår upplevelse av den yttre fysiska världen också är en andlig verklighet som upplevs i vårt medvetande och projiceras på den yttre världen.

Andliga kroppar

Som andliga väsen i fysiska kroppar interagerar vi faktiskt hela tiden med andliga energier och tillvaroplan i världsalltet, utan att vi direkt märker det, eftersom vi är upplever oss själva så ett med den fysiska materien så vi tror att vi fysiska väsen. Våra mentala förmågor känner vi dock till som: minne, instinkt, tyngd (fysisk kropp), känsla, intelligens och intuition, och Martinus beskriver alltså dessa förmågor som andliga kroppar, som vi besitter tillsammans med den fysiska kroppen. Dessa andliga kroppar använder vi för att interagera och förnimma psykisk materia, utöver den rent fysiska världen. Genom våra andliga kroppar står vi alltså i förbindelse med universums finare energispektra på fler nivåer än det grovt fysiska.

Grundenergierna och tillvaroplanen

Varje grundenergi är tongivande för ett särskilt frekvensband i världsalltets energispektra, vilket även utgör ett tillvaroplan för levande väsen. Detta visas på symbol 13 ovan som sex färger i romberna kopplat till varje tillvaroplan. På så vis ser man vilken grundenergi och andlig förmåga som är särskilt tongivande för varje tillvaroplan och väsendena som lever där. T.ex. ser vi att växtriket (längst ner) har mest röd energi, vilket står för instinkt. Men växtens gröna energi (intelligens) är det minst av, de är alltså mycket instinktiva och inte så intelligenta varelser.

Varje grundenergi och andlig kropp är alltså symboliserad med olika färger, där de grövsta fysiska energierna och andliga förmågorna har lägre frekvens och de högre andliga energierna och förmågorna har högre frekvens på detta vis:

 Röd: Instinkt, tongivande för växtriket (aningsmedvetande)
 Orange: Tyngd, tongivande för djurriket (explosivitet, eld)
 Gul: Känsla, tongivande för det riktiga människoriket (sammandragande, köld)
 Grön: Intelligens, tongivande för visdomsriket (andligt tillvaroplan)
 Blå: Intuition, tongivande för den gudomliga världen (det högsta andliga tillvaroplanet)
 Indigo: Minne, tongivande för mineralriket (kallas även salighetsriket)

Här är en annan symbol där Martinus gestaltar kretsloppsprincipen:

Martinus symbol 17: Reinkarnation, kretslopp och årstider. Klicka för att läsa en förklaring.

Kretsloppets riktning

På symbol 13 framställs kretsloppets och utvecklingens riktning som motsols eller moturs, och på symbol 17 ovan går det från vänster till höger. Vi ser ljusets kulmination vid den blå färgen, intuitionsenergin eller tillvaroplanet den gudomliga världen, och mörkrets kulmination ser vi vid djurriket eller den orangea färgen. Väsendena som befinner sig i toppen av kretsloppets ljusområde, fortsätter sakta framåt tills de når mörkrets kulmination i kretsloppet, vilket utgörs av djurriket och jordmänniskans rike. Här kulminerar den dräpande principen i form av krig och elände. Därefter går utvecklingen till toppen igen, och då är ett kretslopp fullbordat. Väsendena har då färdats genom det kosmiska kretsloppet genom årmiljoner av tid, och levt i olika slags tillvaroplan med sin särskilda karaktär, från de ljusaste och behagliga av världar, till de mörkaste och mest lidandefyllda. Det finns sålunda en nedåtgående och en uppåtgående riktning i kretsloppet. Man kan även beskriva det som en inveckling i den tunga fysiska materien och en utveckling till de mest eteriska och ljusa av andliga världar. Martinus liknar det även vid en kosmisk in och utandning.

Fri vilja, hunger och mättnad

Det ska sägas att väsendenas resa genom kretsloppet och tillvaroplanen drivs alltid av deras egen fria vilja, som dirigeras av deras hunger och mättnad. De som blivit mätta på ljuset börjar åter längta efter dess kontrast i form av mörkret och dras mot det. För oss som genomlevt det fysiska mineral, växt, och djurriket, börjar det mänskliga, ljuset och kärleken, och livet i de andliga tillvaroplanen åter bli intressant.

Evolutionen, en del av det kosmiska kretsloppet

Det som vi genom vetenskapen känner till som evolutionen, av livet på jorden, kan även ses som en beskrivning av de levande väsendenas passage och genom det som vi känner till som den fysiska världens domän, som mineral, växt och djurriket, där de invecklas till att nå fysisk fulländning som djur och människor. Som riktiga människor har de blivit ”skapelsens krona”, och nått fram till själva målet för evolutionen. Härifrån går utvecklingen upp mot de andliga världarna igen. Det är som en nedstigning i materien och en återuppståndelse. Ett dop i materien.

En syntes mellan darwinism och intelligent design

Jag ska inte gå in på detaljerna kring det, men det är värt att säga att Martinus presenterar en slags syntes mellan den darwinistiska utvecklingsläran och intelligent design. Väsendena konkurrerar med varandra om överlevnad, resurser och det motsatta könets gunst, som fysiska varelser, och det är de starkaste och mest anpassningsbara som överlever. På så vis testar de olika överlevnadsstrategier och kroppsformer vars ritningar eller idéer har konstruerats på det andliga planet, sparats som andliga program som instinktivt sätts igång och uppövas till fysiska organiska funktioner som tas i bruk. Därmed drivs evolutionen av väsendenas hunger, begär och vilja, och inte slumpen. Mer om detta kan man läsa i den mycket läsvärda boken Martinus, Darwin och intelligent design, av Ole Therkelsen.

En kul animation som beskriver evolutionen, från mineral till andligt väsen:

Evolutionen som animation, upphovsman okänd

Spiralkretsloppet

Martinus begrepp spiralkretslopp är lite klurigt att förklara. Men det blir kanske mer begripligt när man förstår hur det ovan beskrivna kosmiska kretsloppet, även inbegriper det mikro-, mellan- och makrokosmos. D.v.s. atom, cell, organ, kropp, planet, solsystem, galax, som ju utgör det fysiska tillvaroplanets organismformer. När väsendena i färdas genom det kosmiska kretsloppet, sin pendlingsrörelse mellan det strålformiga och det fysiska, varv efter varv, så avancerar de uppåt från mikrokosmos mot makrokosmos, i vad som kan liknas vid en spiralrörelse. Se på denna symbol av Martinus som illustrerar detta. Det innersta varvet är atomvarvet, sedan cellvarvet, sedan organ, varelser på planeter, planet, solsystem, galax, osv. Fundera nu på hur universum är uppbyggt från galaxnivå till atomnivå. Varje kretslopp har alltså både sin andliga och fysiska sfär, och de är alltså ordnade som de ryska dockorna, som liv inuti liv:

Martinus symbol 14 – Det kosmiska spiralkretsloppet 1. Klicka på bilden för mer information.

Här är en till kortfilm som på ett fint sätt sammanfattar principen om liv inuti liv, i spiralkretsloppets cykler om sju kroppsprinciper som i princip återupprepas i det oändliga, från atom till galax, men här börjar det med människans kroppsprincip och sedan nedåt i mikrokosmos:


Från djur till människa

Martinus beskriver som nämnt de fysiska tillvaroplanen eller naturrikena som mineral- växt- djur- och det begynnande riktiga människoriket. Dessa naturriken är de levande väsendenas fysiska livsdomän. Väsendena söker sig till denna p.g.a. en naturlig hunger efter de livsupplevelser den har att erbjuda, som kontrast till den andliga tillvaron som de är mätta på efter eoner av tid i ljusets kulmination, tillvarons paradiszon. Genom att de inkarnerar i den fysiska materien kan deras medvetanden förnyas i grunden, det skapas på nytt genom den utveckling den fysiska världens motstånd medför. Här utvecklar de fysiska kroppar och organ, här får de erfarenheter av den dräpande levnadsarten som djur, vilket medför att de utvecklar en allt högre medkänsla. Här får de lösa problem för att överleva och utveckla sin intelligens. Här når de slutligen skapelsens krona och blir människa.

Vi jordmänniskor är alltså fortfarande att beteckna som djur, i våra däggdjursorganismer, men med begynnande mänskliga egenskaper, talanger och förmågor. Vi har fortfarande ett djuriskt medvetande, men även ett begynnande mänskligt. kommer så småningom att nå ”den riktiga människans” utvecklingsnivå. Detta innebär att vi helt kommer att lämna ”den dräpande principen”, intoleransens, egoismens, orättvisornas och krigens kultur bakom oss, och helt inveckla oss i den mänskliga fredens och verkliga intellektualitetens kultur, vilket kommer att innebära att det kommer att skapas en globalt fredsrike på planeten. Det är bara en fråga om tid och utveckling enligt Martinus.

Här är en symbol av Martinus, som visar denna utvecklingsprocess. Vi ser här väsendets hela passage genom den fysiska världen, från mineral, till växt, till djur och till riktig människa:

Martinus symbol 4 – Vägen mot ljuset. Klicka för att läsa en förklaring.

Jag ska inte förklara symbolen i detalj men vill fokusera på avsnittet från den vita linjen i mitten av det orangea avsnittet, djurriket, fram till det gula, det riktiga människoriket, vilket representerar jordmänniskans utvecklingsavsnitt. Där ovanför ser vi jordklotet, vilket markerar dess nuvarande läge på ”vägen mot ljuset”. Under jorden ser vi en gul ljuskägla som utvecklas från mitten av djurriket fram till det riktiga människoriket. Det symboliserar nästakärleken och därmed känsloenergins utveckling. Känsloenergin är den tongivande grundenergin i det riktiga människoriket.

Det som jag tycker är viktigt i sammanhanget, är att detta utvecklas primärt genom lidande, genom upplevelse av ljusets kontrast, förnyas väsendenas kärleksförmåga. Det lidande djuret och jordmänniskan går igenom, när det skördar verkningarna som det har orsakat genom sitt egoistiska och kärlekslösa handlande, utvecklar dess känsla, alltså dess förmåga att omsätta känsloenergi, och förstå och känna kärlek till andra levande väsen. Detta markeras av dess ovilja att orsaka lidande, hur än det må se ut. När denna kärleksförmåga är färdigutvecklad, träder väsendet in i ”det riktiga människoriket”. Då har det blivit ”såsom Kristus”, ”skapad till Guds avbild”. Genom ”livets hårda skola” har det utbildats till att bli ett moraliskt geni. Därmed har skapelsen, syftet med den fysiska världen, nått sitt primära mål. Sedan fortsätter dock utvecklingen, och det eviga äventyret, i den andliga världen, där väsendena lever vidare, befriade från den fysiska världens bojor, i salig samvaro med sin nästa och världsalltets skapare, Gudomen.


Sexualitetens kretslopp

En progressiv syn på sexualitet

Ämnet sexualitet har en central plats i Martinus världsbild, och han både utvidgar och omdefinierar begreppet rejält. Intressant är att genus- och hbtq-frågor är så aktuella i nutiden vilket Martinus analyser om sexualiteten ger nya perspektiv på. Det är en progressiv och inte konservativ syn på sexualnormerna som framförs i Tredje testamentet, man skulle kunna kalla det för en HBTQ-vänlig Kristendom. Martinus ser det faktiskt som en del av sin mission att förklara det sexuella mysteriet för nutidsmänniskan, inte minst eftersom hennes sexuella anlag är under förvandling och det medför komplikationer och förvirring rörande den egna sexuella identiteten och förändringar av normerna kring sex och samlevnad. Förenklat kan man säga att han menar att djur och människa har olika sexuella beteenden, och att jordmänniskan, som är en slags djurmänniska, håller på att lämna djurens sexuella beteendemönster och utveckla en ny sexualitet, den riktiga människans.

Likt magnetens plus och minus

Likt magneten har två poler, plus och minus, så har varje levande varelse maskulint och feminint. Alla levande väsen är elektromagnetiska väsen, och medvetandet är ett elektromagnetiskt fält, som har förmågan att manifestera sig i förtätad fysisk form, en kropp. Samma kan man säga om hela universum, det är ett elektromagnetiskt väsen, och de sexuella krafterna är dess elektriska energisystem, som strömmar genom hela skapelsen och utgör dess livskraft.

Bild hämtad från Wikipedia: Magnetfält

Den högsta elden

Martinus beskriver den sexualiteten livskraft och elektricitet, och använder beteckningen ”den högsta elden”, och beskriver det som en inre värmekälla, likt en inre sol. En livskraft som strömmar ut från skapelsens hjärta och utgör världsalltets medvetande, i biblisk litteratur kallad för Guds heliga ande. Det är den kraft som ger alla väsen liv, oavsett om det djur eller människor, eller väsen tillhörande de andliga tillvaroplanen. Det är ljuset som strålar i mörkret för de levande väsendena i parningsakten och samlivet mellan de två könen, likväl som allkärleken mellan kristusväsen, och alltså även Guds allkärlek som strålar ut till hela skapelsen och alla levande väsen.

Djurens sexualitet

Vad gäller de väsen som är hemmahörande i den kulminerande fysiska delen av universums energispektra, d.v.s. djuren, så är dessa väsens sexuella poler konfigurerade på ett särskilt sätt. De är uppdelade han- och honkön, vilket innebär att den ena polens inflytande i medvetandet är kraftigt minimerad, och den andra är dominerande. Därför får vi utpräglat feminina och maskulina väsen. Han kallar detta poltillstånd för enpolighet. De väsen som är hemmahörande i de andliga tillvaroplanen, kristusväsendena, har båda sexuella polerna lika starkt framträdande, och har därför en fullständig balans mellan maskulint och feminint i sitt medvetande och framträdande, vilket kallas dubbelpolighet. Dubbelpolighet kan vi bland se hos växterna som oftast är dubbelkönade, men vi kan även börja iaktta det hos andligt och kreativt begåvade jordmänniskor, som blir allt mer androgyna. Det finns alltså i princip två kategorier av väsen i världsalltet, enpoliga och dubbelpoliga. Detta illustreras fint i denna symbol:

Martinus symbol 35: Polprincipens kosmiska kretslopp. Klicka för att läsa en förklaring.

Här ser vi det kosmiska kretsloppet med de olika tillvaroplanen ritade som en utvecklingsstege, från växtriket (röd), djurriket (orange), det riktiga människoriket (gul), och vidare upp till de andliga sfärerna. I djurriket ser vi de två könens förening symboliserat av cirkeln med de gula och gröna halvcirklarna omgivna av en orange aura. Den gula sidan till vänster symboliserar ett feminint väsen och den högra gröna ett maskulint. Det är han- och honväsendena förenade till ett kött, varigenom de upplever en den högsta eldens lycka och salighet, som orgasmen, förälskelsen och familjegjädjen. Under den cirkeln ser vi en orange figur som beskriver hur enpoligheten kulminerar i djurrikets mitt. Vi ser även högst upp på symbolen hur mörkret kulminerar här i det kosmiska kretsloppet.

Dubbelpoligheten kulmination ser vi å andra sidan ovanför det blå tillvaroplanet till höger på symbolen, vilket är det högsta andliga tillvaroplanet i kretsloppet, ”den gudomliga världen”. Här kulminerar ljuset och här är alla väsen fullständigt androgyna. De behöver inte något motsatt kön för att känna sig kompletta och uppleva den högsta eldens lycka och salighet, utan de upplever detta genom deras egen inre fullkomlighet och förening av de två polerna, men även i deras intima relation med Gud och sina medväsen, i fullkomlig allkärlek. De har därmed den inre organiska förutsättningen för att ”älska sin Gud över alla ting, och sin nästa som sig själv” och har för länge sedan lämnat den fysiska världens larvstadie. De är utvecklade till fullkomliga Kristusväsen, är ett med Fadern och är genomströmmade av den heliga ande. De är ”människan skapad till Guds avbild, honom lik”.

Högst upp ser vi fyra gula och gröna linjer sträcka sig över hela symbolen och kretsloppet. Det symboliserar den maskulina (grön) och feminina (gul) polen, och dessa polers inbördes förhållande i olika faser av det kosmiska kretsloppet. Det ska symbolisera två väsens och deras sexuella polers konfiguration genom kretsloppet. Till vänster ser vi ur en av polerna minimeras vid mörkrets kulmination och djurriket, och att detsamma ser vi till höger på bilden, men nu på motsatt sätt, i kretsloppets mörkerkulmination vid nästa djurrike. Det innebär att väsendena är ömsom han- och honväsen varannat spiralkretslopp.

Den vertikala svarta linjen som vi ser till höger på symbolen, markerar slutet och början på det kosmiska kretsloppet. detta vid det så kallade salighetsrikets slut, vid växtrikets inträdande, då väsendena påbörjar sin vandring genom ett nytt kosmiskt kretslopp för att förnya sitt medvetande.

Skapelsens ratt

På symbolen ser vi som sagt att mörkrets kulmination sker i den fysiska världen, i djurriket, vilket är de andliga tillvaroplanens yttersta kontrast, och hur detta djupast sett är dirigerat av de sexuella polernas inbördes förhållande. Martinus liknar de sexuella polernas konfiguration och funktion med skapelsens ratt. Det är alltså deras konfiguration som styr utvecklingen från det kosmiska kretsloppets kulmination av både ljus och mörker.

Genom kretsloppet

Växtriket, som alltså utgör början på det kosmiska kretsloppet, är i ett begynnande stadie till könsuppdelningen som blir utpräglad i djurriket, och på vissa växter kan man redan se begynnelsen till uppdelningen i två kön. Hos primitiva djur kan man se rester av dubbelpoligheten hänga kvar, vissa är dubbelkönade och en del kan lätt byta kön vid särskilda fysiska betingelser, men framskridet utvecklade djur är fullständigt separerade han- och honkön.

Djurens sexualitet är kopplad till parningsdriften, och det är förutsättningen för artens överlevnad. Det är en högsta njutning att föröka sig. Livet i djurriket handlar primärt om strävan efter att uppnå den lycka föreningen med ett väsen av det motsatta könet innebär, revirhävd, parning, omvårdnad av avkomman och familjeliv.

Från Wikipedia, artikel: Goat

Men det enpoliga tillståndet är även roten till mörkret och lidandet i den fysiska världen, eftersom den sexuella selektionen skapar allt rivalitet och våld heter, då djuren tävlar om det motsatta könets gunst och vem som har högst status i djurflockens hierarki, vilket garanterar tillgången till det motsatta könet och att få sprida sina gener vidare. På detta sätt stimuleras även väsendenas talangen för att bejaka ”den dräpande principen”, kärlekslösheten mot medväsendena.

Men vägen till djurriket genom det kosmiska kretsloppet har varit helt frivillig och naturlig, deras miljonåriga andliga hunger efter kontrasten till ljuset i de andliga världarna har lett dem hit, invecklingen i materien, och slutligen mörkrets kulmination i jordmänniskans rike, med krig och elände.

Adam och Eva, syndafallet

Hela detta skeende finns beskrivet i bibeln, i berättelsen om Adam och Eva, vilket är en genial beskrivning av det kosmiska kretsloppet framställd i förenklad mytologisk form. Det är alltså något man ska förstå symboliskt och inte tolka bokstavligt. Martinus återkommer ofta till detta tema i Tredje testamentet.

I de allra första kapitlen i bibeln, första mosebok i gamla testamentet, kan man läsa om hur Gud skapade Adam (ordet Adam betyder människa) och hur han sedan skapade Eva från Adams revben (”från ena sidan” ordagrann översättning). Detta visar på Adams ursprungliga tillstånd som ett dubbelpoligt väsen (tillhörande växtriket). Uppdelningen i två kön symboliserar alltså utvecklingen till djurriket. Växtväsendet lever fortfarande i edens lustgård (den andliga världen), och uppdelningen i två kön och det därigenom stimulerade dräpandet symboliserar syndafallet, och utdrivningen ur edens lustgård. Ätandet av kunskapens frukt från kunskapens träd symboliserar att väsendet börjar lära sig dräpandets levnadssätt, att äta upp andra levande väsen, och därmed utveckla kärlekslöshet mot nästan. Väsendena lär sig alltså på så vis att bryta mot livslagen. Verkningarna av detta är alltså död och lidande. Genom sådden och skördandet av lidandet, genom karman, lär sig dock väsendet successivt att skilja mellan ”gott och ont”, empatin och moralen utvecklas, och dess andliga ögon öppnas och väsendet blir som Gud självt, precis som ormen i edens lustgård förföriskt sade. Då har väsendena nått slutet på djurriket. Där kommer Gud och möter ”den förlorade sonen” genom världsåterlösningen och Kristus. Denne vägleder väsendena tillbaks till Guds rike, genom att rent praktiskt vara vägen, sanningen och livet. Väsendena dog således genom Adam, men som vi ska få se, återuppstår de sedan genom Kristus, som Paulus sade.

Från enpolighet till dubbelpolighet

Jordmänniskan, det långt framskridna djuret med ett begynnande mänskligt medvetande. En begynnande intellektualitet i form av självmedvetande, empati, moral, intelligens och kreativitet. Hon har utvecklat avancerade civilisationer, och en allt mer human rättsstat och välfärd, och teknologi som möjliggör detta, och har befolkat hela jorden. Hennes religion har utvecklats från krigiska till humana, från polyteistiska naturreligioner till monoteistiska högre etiska världsreligioner. Jordmänniskan ett mer avancerat medvetande och mänskliga intressen utöver det primitiva djuriska medvetandet och livet, som alltså bara handlar om att söka föda och en parningspartner, osv. Detta högre medvetande är ett resultat av hennes begynnande dubbelpolighet enligt Martinus. Djurets enpolighet har kulminerat i mitten av djurriket, men sedan har den motsatta polen har åter börjat växa och har nu kommit långt i sin utveckling på bred front.

Den ordinära och motsatta polen

Den så kallade ordinära polen, mannens maskulina och kvinnans feminina pol, står på så vis för väsendenas primitiva instinkter, som självbevarelsedrift och parningsdrift, och därmed även ackumulerandet av sådant som befrämjar dessa drifters tillfredsställelse. Medan den motsatta polen ligger till grund för det högre mänskliga medvetandet, som intelligens, moral, känsla osv. Ju mer denna motsatta pol utvecklas desto mer kommer intressen för sådant utanför det äktenskapslivet att bli en del av väsendet medvetande. Och ju mer dessa nya mänskliga intressen och aktiviteter tar upp av jordmänniskans medvetande och liv, desto mindre kan det klassificeras som djur. Tills den dagen då de båda polerna är lika starkt framträdande i medvetandet, då lämnar väsendet helt djurriket och har utvecklats till nästa tillvaroplan, det Martinus kallar för det riktiga människoriket, och som i biblisk tradition brukar omtalas som Guds rike.

Återuppståndelsen

Martinus förklarar att jordmänniskans motsatta pol har kommit långt i sin utveckling, och ska växa sig allt starkare till den dag då hon inte längre är ett han- eller honväsen. Hon ska slutligen, efter många livs utveckling, nå till att bli ett fullständigt dubbelpoligt väsen. Då kommer jordmänniskan att ”återuppstå från de döda” vilket innebär att hon inte längre är ett djur utan en riktig människa. Hon är därmed hemmahörande i nästa tillvaroplan, det riktiga människoriket. Det var detta rike Kristus syftade på när han sade: mitt rike är icke av denna världen. Här råder endast allkärlek och ljus mellan allt och alla. Här föds inte längre väsendena av kvinnor, som däggdjur, utan får tillgång till en helt ny slags mänsklig kropp, som skapas genom materialisation. Detta är möjligt genom det kosmiska medvetandet, kristusmedvetandet. Därmed har också Kristus ord gått i uppfyllelse:

”Jesus svarade dem: ”Ni tar fel, för ni förstår varken Skriften eller Guds makt. Vid uppståndelsen gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. Matt 22:29-30

”Alla kan inte ta emot det här ordet, utan bara de som har fått den gåvan: Det finns de som inte kan gifta sig för att de är födda sådana, och de som inte kan det för att människor har gjort dem sådana. Och det finns andra som väljer att inte gifta sig för himmelrikets skull. Den som kan förstå detta bör ta det till sig.” Matt 19:11-12

Allt är sexualitet

Tillfredställelse av begär är en behagsupplevelse, och detta är ytterst sett sexuell tillfredsställelse. Sexuell tillfredsställelse är alla levande väsens, och även hela universums, fundamentala drivkraft, och sexuell kraft är världsalltets livskraft. Det är universums eviga batteri, med + och -, som låter den heliga ande genomströmma hela skapelsen. Därför är livet ytterst sett till glädje och välsignelse för levande väsen, på alla nivåer. I det högsta ljusets sfärer är allt strålande behagsupplevelse. Men även i djurriket drivs väsendena av sina begärs tillfredsställelse. Martinus skiljer dock i grunden på två slags sexualitet: djurisk och mänsklig sexualitet. Enpolig och dubbelpolig sexualitet. Det starka orgasmiska behaget som djuren upplever, när de två könen förenas i förälskelse och parningsakt, är ett uttryck för den högsta eldens kraft, den heliga ande som ren livskraft. Sexualiteten är alltså enligt Martinus inte bara begränsad till djurens parningsdrift. Det finns sexualitet på alla tillvaroplan, men där tar den sig helt andra uttryck än parningsdrift, här visar den sig i form av kärlek till allt och alla, kärlek till Gud, och dubbelpolig sexualitet riktiga människor emellan.

Den begynnande allkärleken

Den riktiga människans sexualitet kan vara svår att förstå för oss jordmänniskor, som ännu är mer eller mindre enpoliga och inställda på den djuriska parningsdriften och det motsatta könet. Den dubbelpoliga allkärleken visar sig inledningsvis som agapekärlek, altruism, vänskaplig kärlek, en ökad förmåga att förlåta oförrätter, lusten att hjälpa alla slags väsen i nöd, en önskan att beröra genom att ta i hand, kramas och kyssas oavsett kön, att ta hand om djur, beskydda levande väsen, djur, växter, ja längtan efter att få vara till glädje och välsignelse för andra levande väsen, oavsett hur de uppenbarar sig. Det visar sig även som lust till kreativt skapande, lust att uppfinna sådant som gör livet lättare för andra, som löser andra från bojor av olika slag. Lösa problem, skapa ordning och harmoni. Detta är en ständigt växande nästakärlek som inte är förknippad med förälskelse eller parningsdrift. Detta är den begynnande allkärleken som håller på att utvecklas i oss alla.

Den mänskliga allkärleken är för de flesta ännu blott på detta platoniska stadie. Den har i sin renodlade form ingen mörk baksida i form av olycklig kärlek, svartsjuka eller bekräftelsebehov, den är fullständigt kravlös och frigivande till sin natur. Det är denna kärleksförmåga som växer sig allt starkare, tills den en dag kommer ta över efter att den djuriska parningsdriften och förälskelseförmågan helt har försvunnit.

En mänsklig smekningssexualitet

När den motsatta polen vuxit sig nog stark kommer den att vakna till liv sexuellt. Den kommer alstra ett behov av en fysisk smekningssexualitet, som är helt frikopplad från förälskelse och parningsdrift, men ändå sexuell och orgasmisk. I motsats till förälskelsen är den helt obunden, frigivande och kravlös till sin natur. I sin fysiskt sexuella orgasmiska form kommer den endast till utlösning mellan likasinnade dubbelpoliga människor, som båda via sin motsatta pol känner ett behov av sådan sexuell tillfredsställelse. Denna nya renodlat mänskliga sexualism är inte inriktad på det motsatta könet utan istället till det mänskliga i människan, och istället för könet blir kyssen därför mer central. Den framtida riktiga människans kropp kommer därför att vara könlös och androgyn. Här är det smekningen och kyssen, i en ny mänsklig känslig kärlekskropp, som utgör sexualitetens utlösning och knyter samman alla människor till att fullkomligt kunna älska sin nästa som sig själv.

HBTQ-kulturen, en begynnande dubbelpolighetFaktum är att denna nya dubbelpoliga sexualitet redan visar sina begynnande vårtecken bland oss jordmänniskor. Dels som som den tidigare beskrivna platoniska och vänskapliga kärleken, och som allt större problem att uppnå ett lyckligt och hållbart äktenskapligt liv. Många lever som singlar, särbos, kamratäktenskap och annat. Vi ser även en ökande tolerans för sexualitet som avviker från den heterosexuella normen. HBTQ-världen växer och och det är ett tecken på att jordmänniskan är långt gången i sin transformation från djur till människa. Här ser vi faktiskt enligt Martinus den begynnande vårbrytningen av det riktiga människoriket på jorden.

Homosexualitet är dubbelpolig sexualitet

Människan börjar genom sin motsatta pols tilltagande utveckling, känna en sexuell sympati för väsen av samma kön. Detta beror på att den motsatta polen vuxit sig så stark i medvetandet att den börjar visa sig som ett sexuellt intresse för väsen av det egna könet. Det är då främst människan i människan som är intresset, men den motsatta polen dras inte till det motsatta könets väsen, det är en ny slags sexualism, som initialt bara dras sexuellt till det egna könet. Detta beror också på att man helt levt ut och är mätt på det motsatta polens väsen, och att den motsatta polens nyligen uppvaknade sexuella kraft helt upptar individens hungrande intresse. Efter hundratusentals år i djurriket är väsendet mätt på djurrikets sexualism, och söker något annat enligt lagen om hunger och mättnad. Då blir det egna könets väsen initialt ”det nya” området att utforska, utifrån den nyvaknade motsatta polens sexuella behov.

Den nya mänskliga kärlekskroppen

Men att sexuellt dragas till sitt eget köns väsen är ett övergångstillstånd innan den riktigt mänskliga kroppen utvecklats. Då kommer som sagt den fysiska däggdjurskroppen, som präglas av han- och honkön, att ersättas av nya riktigt mänskliga kroppar, helt anpassade för den nya allkärleken och den nya renodlat mänskliga smekningssexualiteten. Dessa renodlat mänskliga kroppar kommer vara ett nytt slags ”tredje kön”, det dubbelpoliga, en androgyn människokropp, där det ädlaste av de feminina och maskulina dragen är sammansmälta till fullkomlig harmoni. Hela kroppen fungerar här som ett smekningsorgan, lika känslig som våra nuvarande könsorgan, helt anpassat till allkärleken och den mänskliga sexualismen. En kyss är här högsta orgiastiska njutning. Här fortplantar sig väsendena inte längre genom könen och den djuriska parningsakten. Här föds inte några barn av kvinnor. Här skapar sig alla väsen sina kroppar på tankens bud, genom materialisation.

Detaljerna kring detta överskrider ambitionerna för denna introduktion. För att läsa mer om detta får vi hänvisa till Martinus verk, särskilt Livets Bok 5.


Allt är mycket gott – livets slutfacit

Vad ska då detta oändliga universum, eviga kretslopp och eviga liv vara till för? Varför behövs den fysiska världen, djurriket och allt lidande som vi kan bevittna i naturen, inte minst i jordmänniskans värld med världskrig, orättvisor och elände? Ja, som tidigare nämnt, utan kontraster skulle inget liv kunna existera, det högsta ljuset måste ha en kontrast av det djupaste mörkret, annars skulle livet med all dess kolorit inte kunna existera.

Utan den fysiska världens tunga motstånd skulle vi aldrig kunna förnya vårat medvetande, inte kunna träna upp nya talanger och utveckla nya andliga kroppar, inte kunna uppleva kontrasten till ljuset, vilket de väsen som är mätta ljuset hungrar efter. Utan erfarenheterna i den fysiska världen genom reinkarnation och karma, sådd och skörd av själviskhetens frukter, skulle vi aldrig lära oss vad osjälviskhet är, och kunna skilja mellan gott och ont, lära oss empati och kärlek, förståelse och förlåtelse.

Men nu står vi här, i slutet på hela resan genom jämmerdalen, på tröskeln till Guds rike. Att möta Kristusmedvetandet och bli riktiga människor, skapade till Guds avbild, honom lik. Då ska vi nå fram till att till fullo uppfylla det heliga budet att ”älska herren Gud med hela vårt hjärta, hela vårt förstånd och all vår kraft, och älska vår nästa som oss själv”. Då vi tar examen i livets skola, och är med om att befria andra väsen, människor som mänskligheter ur mörkrets grepp.

Kristus sade, att födslovåndorna måste komma, men att när barnet är fött, så glömmer kvinnan dessa våndor, och smärtan förbyts i den saligaste kärlek över det nyfödda barnet. På samma sätt kommer vi kommer att glömma allt lidande som vi gick igenom i djurriket, när vi når fram till den stora födelsen.

Mörkret har visat sig vara lika nödvändigt som ljuset, det finns således egentligen inget ont, bara ett behagligt och obehagligt gott. Allt är kärleksfullt inrättat, för att vara till glädje och välsignelse för levande väsen. Gudomens allkärlek, genom den högsta eldens värme, dennes omfamning och omsorg som omsluter väsendena genom världsalltet, sträcker sig från det högsta ljusets höjder och ner till det djupaste mörkrets värld, och relationen mellan den himmelske Guden och dennes Gudasöner består för evigt. Allkärleken är kosmos grundton och livets högsta facit är: Allt är mycket gott.

Martinus symbol 11: Den eviga världsbilden, det levande väsendet 2, den eviga Gudomen och de eviga gudasönerna. Klicka på bilden för att läsa en förklaring.