Den andliga vetenskapen


Innehåll:


Om verket

Martinus (1890-1981) hette författaren av bokverket Tredje testamentet, som innehåller vad författaren menade är en andlig vetenskap. Verket tar läsaren med på en resa ut i världsrymden, till galaxer, solar och planeter, och ner i mikrokosmos till organ, celler och atomer, men framför allt inåt, till medvetandets djupaste outforskade domän. Här får vi se hur allt hänger samman som en levande helhet, sprunget ur eviga lagar och principer, en fundamental metafysik, vilket är rotfäst i världalltets allra innersta essens, oändligheten.

Nya svar på existentiella frågor

Även om verket redogör för världsalltets strukturella uppbyggnad, i vad som brukar kallas för en kosmologi, så berör verket kanske främst de existentiella livsfrågorna. Vad är livets mening? Finns det någon Gud? Vad är medvetandet? Vad är meningen med lidandet? Finns det liv på andra planeter? Hur ser livet ut i den andliga världen? Finns det ett liv efter döden? Ja dessa frågor, och många, många fler, av både filosofisk, vetenskaplig och teologisk karaktär, får logiska och vetenskapligt underbyggda svar. Ja, världsbilden gör faktiskt anspråk på att vara livsmysteriets lösning, den eviga sanningen, för första gången uppenbarad i sin fullständiga helhet.

Kopplingen till det teologiska

Av titeln Tredje testamentet, kan man ana verkets koppling till den bibliska traditionen, och det beror på att världsbilden ytterst sett bekräftar att de stora världsreligionernas världsbild stämmer, fast på ett nytt vetenskapligt orienterat sätt. Det visar hur världsalltet utgör en skapande Gudoms organism, i vilken alla levande varelser i princip utgör levande celler. Det visar att medvetandet kan fortsätta leva efter döden, oberoende av den fysiska kroppen, och att alla människor parallellt med den fysiska evolutionen, genom många liv, genomgår en andlig utveckling, mot ett bestämt mål. Hur utvecklingen av livet på jorden gått från mineral-, till växt-, till djurriket, men att det inte är slut där, vi är nu på väg in i nästa naturrike, vilket är det riktiga människoriket. Detta är vad världsreligionerna haft i uppgift att vägleda mänskligheten till, med sina etiska bud och läror. Tredje testamentet är på så vis fortsättningen på denna andliga vägledning i modern tid, men nu genom en andlig vetenskap, som underbygger, förklarar och förnyar Kristus lära Kristendomen i modern tid, och visar att den inte är något naivt och lokalt fenomen, utan något universellt och vetenskapligt.

Allt i ett nytt ljus

Men eftersom verket även redogör för tillvarons fundamentala metafysiska lagar och principer, i formen av en andlig vetenskap eller metafysik, kastar det även ett nytt förklarande ljus på mycket annat, som t.ex. andra religioner, vishetsläror, världsåskådningar, filosofier och inte minst naturvetenskapen! Ja verket visar hur dessa eviga lagar och principer knyter ihop till en fullkomligt logisk helhet, den eviga sanningen om självaste världsalltet.

En sammanfattning

Jag kan starkt rekommendera den intresserade att i första hand studera Martinus egna böcker, det är ju det verket är ämnat för, men för den som vill ha en snabb genomgång av de centrala principerna i den eviga världsbilden, vill jag ändå här försöka mig på en sammanfattning:


Den eviga världsbilden

Martinus symbol, nr 5: Kosmisk medvetslöshet. Klicka på bilden för att läsa en förklaring

Vad är en världsbild?

En världsbild är en bild av världen. En världsbild har vi alla, likt en inre karta världsalltet, och därtill hör en mer eller mindre nyanserad uppfattning av om hur detta världsallt är uppbyggt. Uppfattningarna kan vara mer eller mindre genomtänkta, och variera från att vara antingen teistisk, agnostisk eller ateistisk, d.v.s. anse att världen har ett Gudomligt skapande upphov, anse sig inte veta, eller anse att den inte har det. Men gemensamt för oss alla är att vår uppfattning till stor del präglas av vår omgivning och samtid, och den skolning vi fått under vår uppväxt.

Den moderna världsbilden

I mänsklighetens historia har många olika världsbilder kommit och gått. De har gestaltats genom mytologier, religioner, filosofier och i modern tid har den moderna vetenskapen bidragit med ny kunskap och en ny världsbild. Denna naturvetenskap har främst fokuserat på det man kan observera rent fysiskt, mäta och väga d.v.s. materiens rörelser och energier av olika slag. Man har försökt hitta materiens minsta beståndsdelar, atomer och elementarpartiklar, och därigenom kartlägga och förstå naturens grundläggande struktur och funktioner. Man har sökt universums ursprung bland stjärnor och galaxer, och formulerat teorier kring universums uppkomst. Bigbang-teorin är den mest vedertagna förklaringen, man menar att allt har uppstått ur en gigantisk smäll för sisådär en 13,5 miljarder år sedan.

Vad orsakade bigbang?

Men om bigbang är orsak till världens alla skeenden, vad orsakade då bigbang? Något kan inte uppstå ur ingenting, så något måste ha existerat innan bigbang, och något måste ha orsakat bigbang utifrån det redan existerande. Men om världen inte har någon första orsak, så är den logiska slutsatsen att världen på ett eller annat sätt har existerat för evigt. Man har redan teorier om detta inom naturvetenskapen, att universum växelvis blåses upp och dras ihop, eller att universum bara är ett bland många universa. Men detta leder oss bara vidare till frågan om vad är det som orsakar detta eviga orsak-verkan spel? I filosofin har man historiskt dragit slutsatsen att det måste finnas en ”orsakslös orsak” eller en ”orörlig rörare” som ligger bakom allt, inte som en ”första orsak” i sig, men som en slags dirigent eller skapare som för evigt är drivande bakom det hela. En sådan slutsats gör Martinus också, som vi ska få se nedan.

Världen är inte vad den ser ut att vara

När vi upplever världen så är det alltså olika skeenden och orsak-verkan-förlopp, vilket utgörs av olika slags energier och rörelser. Dessa energier och rörelser upplever vi med våra sinnen inom ett visst frekvensområde. Genom sinnenas neurologiska processer omvandlas förnimmelserna till elektriska impulser som leds till hjärnan, där de omkodas och formas till en livsupplevelse, som vi upplever som en yttre värld. Livsupplevelsen är egentligen bara en inre mental kopia av den yttre världen, alltså något annat än världen i sig. Vad är då världen i sig? Ja Martinus ger oss svaret på detta, men låt oss titta på materien först.

Materien är immateriell

Vetenskapen har kommit fram till att materien egentligen inte är så fysiskt massiv som man tidigare trodde. Man har upptäckt att den i princip består till 100% av tomrum! Ja en atom består till  99.99999% av tomrum, resten är massan i dess elementarpartiklar menar man. Avståndet mellan dessa atomernas elementarpartikar är proportionellt sett i princip lika stort som avståndet mellan stjärnorna! Men dessa elementarpartiklar består också av mindre partiklar, och ja, ännu mer tomrum! Materien är alltså inte vad den ser ut att vara, den består egentligen till mesta del av något immateriellt, likt världsrymdens vacuum.

Alla ting går att dela i det oändliga

Alla fysiska ting går att dela i två delar. Dessa delar går också att dela i ytterligare två delar. Ända ner på atomnivå, vetenskapsmännen har lärt sig klyva atomer, och betrakta deras beståndsdelar. Klyva elementarpartiklar och se vad de består av. Det finns ingen gräns för hur litet något kan bli, eftersom alla ting går att dela i två delar. Alla ting går att dela i det oändliga! Martinus, precis som materien mest visat sig bestå av tomrum, är alla storlekar också illusoriska. Alla storlekar är relativa, och ytterst sett lika stora, eftersom de går att dela i det oändliga.

Oändligheten är svaret

Martinus menar att materiens substans, eftersom den går att dela i det oändliga utgörs av oändligheten. Han menar att universum är oändligt både i tid och rum, eftersom inget kan uppstå ur ingenting eller existera i ingenting. På samma vis menar han även att alla orsak-verkan förlopp uppgår i ”den orsakslösa orsaken”, den ”orörliga röraren”, vilket är samma oändlighet! Denna oändlighet är alltings essens, rot eller upphov. Själva stammen på ”livets träd”, historiskt även kallad världsaxeln. Detta är likt nollan i talsystemet. Världsnavet. Denna oändlighet är det odefinierbara och omanifesterade immateriella, den mystiska ”mörka materia”, det ”svarta hål” som dirigerar rumtiden, utanför tid och rum. Men nu börjar vi närma oss det riktigt intressanta, Martinus  menar även att denna oändlighet är vårt eget väsens innersta substans! Vi närmar oss livsmysteriets lösning, den eviga världsbilden.


Det levande väsendet

Det oändliga jaget bakom allt

Martinus menar alltså att världens verkliga fundament är oändligheten, vilket är något annat än materia, energi eller rörelse, nämligen: absolut stillhet. Det oändliga har ingen form och utgör inget skapat, och kan därför inte definieras som något annat än ”något som är”. Detta något är enligt Martinus medvetandets innersta kärna, vilket vi även refererar till när vi talar om oss själva som jag, själva subjektet som är, det jag som både upplever och skapar rörelser, vilket är det levande väsens och existensens signum.

Den absoluta stillheten är det som skapar rörelse. Det är även detta förhållande som möjliggör det levande väsendets livsupplevelse, eftersom stillheten är det som kontrasterar det rörliga, energierna, materien. Martinus skriver ”en rörelse kan inte uppleva en rörelse”, och ”en stol kan inte skapa sig själv”, det krävs ett jag med en skaparförmåga både för att uppleva och skapa stolen.

En treenig princip

Jaget och dess skaparförmåga är således något annat än det skapade, och kan inte upplevas annat än indirekt. Jaget i sig är fullständigt omanifesterat. Här är symbol av Martinus som gestaltar detta det levande väsendets grundprinciper:

Martinus symbol 6: Det levande väsendet 1. Klicka på bilden för att läsa en förklaring.

Om vi betraktar Martinus symbol ovan, så ser vi de fundamentala principer och funktioner som utgör det levande väsendet och hela tillvarons grundprinciper. Figuren är uppdelad i tre nivåer:

1. Jaget

Överst har vi en vit triangel, vilket symboliserar det vi har talat om som den absoluta stillheten, eller oändligheten, något som är, vilket vi refererar till som jaget.

2. Skaparförmågan

Men eftersom världen består av något mer än stillhet, nämligen rörelser och ting som vi kan förnimma, så har detta har något även en förmåga att uppleva manifestera sig, skapa rörelse och materia. Denna skaparförmåga symboliseras av mittenpartiet på symbolen, med violett bakgrundsfärg.

3. Det skapade

Världen är ju full av skapade ting, rörelser och materier, och vi har även en egen fysisk kropp, vilken jaget genom skaparförmågan både upplever och skapar. De två övre delarna, jaget och skaparförmågan möjliggör skapelsen och upplevelsen av det skapande, vilket symboliseras av den nedre delen, som framträder i regnbågens alla färger, vilket symboliserar energier och rörelser, eller materia av både andligt och fysiskt slag.

Övermedvetandet och undermedvetandet

Jaget och skaparförmågan, de två översta delarna på symbolen, är eviga strukturer och tillhör vad Martinus kallar evighetskroppen, medan de nedersta delen symboliserar det skapade och därmed det timliga (motsatsen till det eviga). Därför talar Martinus om de två övre delarna som ”övermedvetandet” och den nedersta delen för ”undermedvetandet”.

Fler kroppar än den fysiska

Det är faktiskt så att den fysiska kroppen inte är den enda kroppen i undermedvetandet som jaget skapar och har tillgång till för livsupplevelsen, det finns sammanlagt sex kroppar. De andra kropparna är av psykisk eller andlig natur, och möjliggör att väsendet kan uppleva mer högfrekventa energier och tillvaroplan än de grova fysiska. Det är dessa andliga kroppar som, möjliggör väsendets fortsatta livsupplevelse på det andliga planet efter den fysiska kroppens död. På symbolen representerar de sex kropparna av regnbågens färger i undermedvetandet, som man ser är rotfästa i övermedvetandet. Jag beskriver dem mer detaljerat senare.

Talanger är rotfästa i övermedvetandet

Det ska också säga att övermedvetandet också fungerar som ett magasin för talanger. När man uppövar en förmåga genom träning i den fysiska världen, formas en talang som lagras i övermedvetandet, vilket möjliggör att väsendets andliga utveckling.

En treenig princip: X1, X2 och X3

Eftersom världsalltets fundament är oändligheten, vilket är odefinierbart utöver benämningen något som är, så symboliserar Martinus detta med bokstaven X. Det skapade är egentligen endast en illusorisk uppspaltning av det något som är, och är till sin verkliga natur också oändligt. De tre mest fundamentala aspekterna av världsalltet, är jaget, skaparförmågan och det skapade. Därför kallar Martinus det levande väsendets och universums grundprinciper, kort och gott för: X1, X2 och X3.

Här är en bild på hur ett prisma bryter ljuset i regnbågens färger, vilket jag tycker är en fin metafor för uppspaltningen av oändligheten till det timliga:

Bild från Wikipedia, artikel: Prism

Jaget har förmåga att manifestera det skapade. Det vita ljuset symboliserar alltså jaget, prismat symboliserar skaparförmågan, och regnbågens alla färger symboliserar det skapade. Samtidigt kan triangeln som prismat utgör symbolisera en treenig princip, för de tre funktionerna är beroende av varandra för att livet ska kunna existera. Det eviga och det timliga, medvetandet och materien, möjliggör alltså livets existens.

Vill avsluta detta avsnitt med några symboler som visar hur det levande väsendets principer även gäller för hela universum. Det som brukar kallas för Martinus huvudsymbol sammansatt av tre symboler, som symboliserar X1, X2 och X3. Symbol 8, 9 och 10, vilka tillsammans, som tre lager ovanpå varandra, formar symbol 11, huvudsymbolen:

Symbol 11: Den eviga världsbilden, det levande väsendet 2, den eviga Gudomen och de eviga gudasönerna. Klicka på bilderna för att läsa en förklaring.

Här visar Martinus hur det levande väsendets grundprinciper även gäller för världsalltet i sin helhet. Världsalltet framträder som ett levande väsen. Bakom allt finns det oändliga världsjaget, ovan på detta finns skaparförmågan, den violetta skivan med ett hål i mitten och många hål runt kanten, som släpper igenom det vita ljuset, vilket symboliserar de levande väsendena oändliga jag, som bryter ljuset i olika färger, även kallat grundenergier, som skapar olika naturriken eller tillvaroplan och de livsformer som är hemmahörande i dessa. I centrum ser vi världsalltets jag manifestera sig som en strålande stjärna i regnbågens färger vilket symboliserar det väsen som man genom historien har talat om som världsalltets evige skapare, herren Gud.


Allt är levande

Bentley_Snowflake18

Snöflinga, ett mineraliskt levande väsen, fotograf: Wilson Bentley.

Rörelse är livets främsta kännetecken

Det finns ingen rörelse eller energi, något fenomen eller några fysikaliska processer, som inte är uttryck för och ett resultat av levande väsens skapande. Martinus menar därmed att allt är livsyttringar. Oavsett om det rör sig om mineraler, växter, djur, eller solar planeter och galaxer, ja universum i sin helhet, så är alltsammans verkningar orsakade av levande väsen. Mineralerna är de enklaste formerna av fysiska organismer, medan växter, djur och människor är mer avancerade livsformer. Här är en symbol av Martinus som beskriver det:

Martinus symbol 22: Den eviga kosmiska organiska förbindelsen mellan Gud och gudason – 2. Klicka för att läsa en förklaring.

Symbolen ovan gestaltar kosmos i sin helhet, både den psykiska och fysiska delen. Den övre delen, ovanför de tvärgående svarta linjerna på vänster och höger sida, symboliserar de psykiska, andliga eller strålformiga energierna och tillvaroplanen, och den nedre delen symboliserar de tunga fysiska materierna, energierna och tillvaroplanen. I centrum av symbolen ser vi det levande väsendets eviga jag och skaparförmåga, här symboliserat som det stora världsjaget (stor triangel) och den enskilda individen (liten triangel), samt de eviga lagarna och principerna (violetta strålar).

Naturriken eller tillvaroplan

Varje färg på symbolen ovan symboliserar ett så kallat naturrike eller tillvaroplan. För att göra detta begripligt kan vi börja med att tala om de naturriken som tillhör den fysiska världen (nedanför de svarta linjerna på symbolen), som även är omtalade inom naturvetenskapen (inklusive oss människor):

Indigo: Mineralriket 
 Röd: Växtriket 
 Organge: Djurriket
▓ Gul: Människoriket

Mineral

Det som vi känner till som mineraler, är enligt Martinus egentligen levande väsens organismer, om i väldigt enkel form. Dessa väsen har enligt ingen direkt förnimmelse av den yttre fysiska världen eftersom deras kroppar, mineraler och kristaller, inte har några färdigutvecklade sinnesorgan, men de har ändå en förmåga att göra ett fysiskt avtryck i den materiella världen. Egentligen är dessa väsen mer av andligt slag än fysiskt, och det utgör det första steget för de andliga väsendenas inveckling i materien, i det som kallas för ”det kosmiska kretsloppet”. Vi ska återkomma till det längre fram.

Växt

Dessa är mer avancerade fysiska väsen, och är att betrakta som mer medvetna på det fysiska planet än mineralerna, de har kommit längre i sin inveckling i materien, och har utvecklat sin förmåga att uppleva den fysiska världens rörelser via begynnande sinnesorgan. Växtväsen kan instinktivt, genom att ana behag och obehag, reagera på och anpassa sig till den yttre världens betingelser. De har alltså en begynnande fysisk upplevelseförmåga. Den strävar instinktivt efter vatten med rötterna, och vrider sig mot solen för att utvinna energi. Men det har fortfarande ingen hjärna eller nervsystem, upplever inte smärta och kan inte reflektera över sin existens på det fysiska planet.

Djur

Nu har väsendena kommit långt i sin inveckling i materien, och har blivit mycket utvecklade fysiska väsen, som med avancerad hjärna, nervsystem och finkänsliga sinnesorgan kan uppleva en mer eller mindre detaljerad fysisk värld. De flesta har en mycket avancerad organism, som ger dem stor rörlighet på det fysiska planet, som de använda för att söka föda och livnära sig på andra väsens organismer, mineral, växter såväl som andra djur. Deras kroppar blir också deras vapen i kampen för tillvaron, och de förkroppsligar den dräpande principen, genom att utveckla försvars- och angreppsmetoder som snabba kroppar, starka muskler, näbbar och klor, gift och kamouflage, osv. I djurriket råder den starkes rätt eller att äta eller ätas. Djuren är för det mesta uppdelade i två kön och djurens liv går i princip mest ut på att överleva och föröka sig, vilket innebär att hitta en partner, bygga bo, revir, avla avkomma, föda upp och beskydda denna. Härtill begagnar sig djuret av alla de resurser naturen kan erbjuda. Det drivs i princip helt av sina instinkter, självbevarelsedrift och primitiva emotioner.

Människa

Där den väsenkategori väsen som vi själva menar oss tillhöra, men Martinus ger dagens människor beteckningen jordisk människa eller jordmänniska, eftersom vi i princip fortfarande tillhör djurriket enligt honom, och är att betrakta som ett mellanting mellan djur och riktig människa. Som man ser på symbolen så utgör den gula färgen ett eget tillvaroplan, som Martinus kallar ”det riktiga människoriket”. Detta finns ännu inte på jorden i renkultur, men det är i sin begynnelse, vilket vi ser igenom den jordmänskliga kulturen. Jordmänniskans avancerade intellekt och organism är präglade av begynnande mänskliga egenskaper. Intelligens, språk, empati, emotioner, altruism, humor, kreativitet och förmåga till avancerad social organisation är begynnande mänskliga förmågor, som är det som skiljer jordmänniskan från det renodlade djuret. Vi är alltså ännu inte ”riktiga människor”, men vi håller på att utvecklas till det. Jordmänniskan är ett övergångsväsen, och inte förrän de helt övervunnit sina djuriska tendenser så som aggressivitet, krigiskhet, våldsamhet, straffande, intolerans, dömande, missunnsamhet, girighet, svartsjuka, själviskhet, osv, kan vi kalla oss riktiga människor. Men utvecklingen är på god väg!

Andliga väsen

Det finns enligt Martinus naturriken eller tillvaroplan som är icke-fysiska, som är uppbyggda av tankemateria vilket egentligen inte är mer mystiskt än det elektromagnetiska spektrumet eller ljus. Martinus använder i princip begreppen ande och medvetande synonymt, därför kallas de för ”andliga väsen” som lever i ”den andliga världen”. De andliga väsendena kan vi inte förnimma med våra fysiska sinnen, och därför är det få som har sett några. Men vi kan uppleva det när vi t.ex. sover och drömmer. Denna drömvärld, den andliga världen, är uppbyggd av tankemateria, vilket Martinus kallar för strålformig materia (i princip elektromagnetism). Egentligen är vår upplevelse av den fysiska världen också en andlig upplevelse eftersom den konstrueras i våra medvetanden. Faktum är att Martinus förklarar att när vår fysiska kropp dör, så fortsätter vårt medvetande, vår ande, att existera i den andliga världen, vilken är befolkad andra andliga väsen. Vi som lever i den fysiska världen, i de fysiska kropparna, tror ofta att det inte finns något annat än det vi kan uppleva via våra sinnen. Vi tror även ofta att vi endast är dessa fysiska kroppar, och endast är fysiska väsen, men detta är alltså bara en illusion, enligt Martinus. Det finns mer mellan himmel och jord än ögat kan se…

Grön: Visdomsriket
 Blå: Gudomliga världen

På symbolen kan man se att det i den övre delen alltså finns tillvaroplan som inte är fysiska, som är symboliserade av grönt och blått, förutom indigo (mineral) och gult (människa), som också är andliga tillvaroplan till stor del men även har fysiska delar. Det gröna, visdomsriket, och blåa, gudomliga världen, kan sägas vara de absolut högsta och skönaste andliga tillvaroplanen i kosmos. Dessa riken kan sägas utgöra världsalltets allra högsta mentala förmågor och sfärer, och här sker all högre tankeverksamhet, planering och styrning av världsalltet, från den andliga sidan. Dessa tillvaroplan är befolkade av helt andliga väsen, som är kulminerande skapargenier av olika slag, och de är i jämförelse med oss jordmänniskor i princip att betrakta som allsmäktiga och allvisa Gudaväsen. De är faktiskt medvetandemässigt ”ett med Gud”, och utgör därmed ”visheten” självt. De är alla genomströmmade av ”Guds medvetande” som i bibeln är omtalat som ”den heliga ande”. När de uppenbarar sig är de i princip ställföreträdande språkrör för Gud själv. Det utgör alltså sammantaget Guds högsta och primära medvetande. Livet i de fysiska världarna utgör i princip en skuggvärld eller kontrast till de högre världarna, och därför kan man kalla dem för Guds sekundära medvetande.

Världens orkester

Man kan säga att universum i sin helhet, är som en stor orkester av levande väsen, som spelar sina egna slags kroppsinstrument i olika frekvenser, andliga som fysiska väsen. Världsalltet, i vilken vi alla lever, rör oss och är till, är i sin helhet ett levande väsen, som består av alla levande väsen tillsammans, vilka är som celler i denna universella organism. De levande väsendenas livgivande energiutbyte och samverkan utgör alltså det levande världsalltet i sin helhet, vilket i det stora hela ”låter bra”, d.v.s. är till glädje och välsignelse ”för publiken”, d.v.s. oss alla. Det finns alla möjliga musikaliska uttrycksformer inom världsalltet, allt från harmonier till disharmonier, bas och diskant. Hela livet är en enda sagolik symfoni..

Universum som ett hologram

Eftersom universum och varje levande varelse består av samma eviga grundstruktur, X1, X2 och X3, jag, skaparförmåga och det skapade, så kan man säga att universum är likt ett hologram, där varje del innehåller eller återspeglar helheten. Varje individ utgör också oändligheten, som illusoriskt framträder som något begränsat och timligt. Det oändliga levande världsalltet, är uppspaltat i ett oändligt antal levande varelser, som alla tillsammans, andliga som fysiska väsen, är att betrakta det väsen vi kallar Gud.

Evigheten” är inte något som finns ”utanför” det levande väsendet, utan är det levande väsendets egen djupaste beståndsdel, den axel, det fundament, kring vilken ”tiden” eller ”livet” rör sig. Livets Bog, Band 4, st 1070.

Gammalt kopparstick som illustrerar en inblick in i den andliga världen.


Reinkarnation, återfödelsens kretslopp

Den fysiska kroppen kan jämföras med en rymddräkt som det levande väsendet skapar åt sig för att kunna leva i den fysiska världen. Som nämnt har jaget (X1) en skaparförmåga (X2) som gör det möjligt för väsendet att skapa en organism (X3). Jaget finns därmed före skapelsen av sin kropp, och kan därmed existera oberoende av den fysiska kroppen. Jaget är något evigt i motsats till det skapade som är begränsat i tid och rum (timligt).

Här är en symbol av Martinus som är intressant i sammanhanget, som beskriver parningsakten och befruktningen från ett andligt perspektiv. Vilket alltså visar hur inkarnationen går till, när ett levande väsen ska födas in i den fysiska världen och skapa en ny fysisk kropp:

Martinus symbol 34: Parningsakten eller Guds ande i mörkret. Klicka på symbolen för att läsa en förklaring.

På denna symbol ser vi två fysiska väsens orgasmiska salighet vid parningen, som kommer i resonans med ett levande väsen på det andliga planet som är redo för att födas ner till det fysiska planet, och på så vis knyts väsendet till materien och kan påbörja sin organismskapelse.

Döden, den stora sömnen

Döden är enligt Martinus ingen verklig död, det är bara att betrakta som en födelse in i den andliga världen. Martinus liknar döden vid ”den stora sömnen”. Vi kan alltså likna dygnskretsloppet med reinkarnationen, där jaget pendlar mellan den andliga och fysiska världen, dag för dag, liv för liv. Under djupsömnen frikopplas vårt  jag och medvetande helt från den fysiska kroppen, för att denna ska få vila och reparera sig. Och i princip samma sak sker när vi ”dör”. Då går vi in i den ”stora sömnen”, och vår fysiska kropp har därmed genomgått sitt fulla kretslopp, från födelse till död. Kroppen behöver bytas ut när den blivit obrukbar och sliten av tidens tand, och där i mellan får väsendet en lång viloperiod i den paradisiska andliga världen, där det inte finns något lidande och smärta. Medvetandet fortsätter alltså efter ”döden” sitt liv i det strålformiga spektrumet, den andliga världen, tankematerien. Väsendet är där lika livs levande som det var när det levde i sin fysiska kropp. I den andliga världens sfärer stannar väsendet tills det är dags för att åter födas igen, i en ny fysisk organism, för att göra nya berikande livserfarenheter, och utvecklas vidare andligen, genom behagliga som obehagliga livsöden, och genom att den utvecklar nya talanger och förmågor genom att övervinna fysiska världens motstånd och svårigheter.

En fin bild som beskriver reinkarnationen från hinduistisk tradition:

Reincarnation

Övermedvetandet

Jaget tillsammans med skaparförmågan benämner Martinus som jag tidigare nämnde för övermedvetandet, medan den skapade fysiska kroppen och andliga kropparna utgör undermedvetandet. När den fysiska organismen blir gammal och dör, så dör inte det levande väsendet och övermedvetandet som skapat kroppen. Övermedvetandet har förmåga att skapa en ny fysisk kropp igen vid senare tillfälle, och detta känner vi till som återfödelse eller reinkarnation.

Talangskapelse

Detta innebär att de erfarenheter och talanger som väsendena tillgodogör sig och tränar upp i den fysiska världen, bärs vidare genom övermedvetandet och de andliga kropparna mellan liven. Därför kan ett väsen exempelvis öva sig i konstnärligt skapande under flera liv, och bli bättre och bättre, tills det föds som ett geni på området. Det finns många exempel på genier som fötts till världen, som redan i ung ålder visat stor talang på olika områden. Detta är alltså enligt Martinus inte bara en ”nådegåva” eller genetiskt påbrå, det är faktiska färdigheter uppövade i tidigare inkarnationer.

Andlig utveckling

Samma sak gäller andra andliga förmågor inte minst förmågan till skapelse av organ och kropp, intelligens, känsla, vishet och intuition, det är också ett resultat av andlig utveckling genom många liv som både djur och jordmänniska. Det ska vi komma jag berätta mer om nu, hur erfarenheter av lidande resulterar i ökad medkänsla med andra som genomgår liknande lidanden.


Karma, ödets kretslopp

Rörelseoceanen som livsyttringar

Det levande väsendet utgörs som nämnt av ett evigt jag som skapar och upplever rörelser och energier i det kosmos vi kallar världsalltet. Alla rörelser är ytterst sett livsyttringar, som vittnar om levande väsens begär och vilja, vilket resulterar i deras särskilda inverkan på omgivningen genom deras sätt att leva. De levande väsendena är på så vis orsak till verkningar, och dessa känner vi som hela världsalltets rörelseocean.

Lagbundenhet och kretslopp

Alla energier och ämnen har sina särskilda reaktionsmönster. Salt är salt och socker är socker. Denna lagbundenhet bottnar i att det levande väsendets medvetande är herre över materien. Medvetandets inverkan på materierna påminner ett osynligt magnetfälts inverkan på järnfilsspån, det bildar kretslopp av energi. På detta sätt kan man säga att lagbundenheten även gäller ödet. Det väsendet sänder ut, kommer tillbaks till det i slutändan. Det blir litet som ringar på vattnet som väsendena skapar i världsalltets rörelseocean. Här är en bild på ett magnetfält, och de ”ringar på vattnet” som det skapar i rumtiden:

Bild hämtad från Wikipedia: Magnetfält

Det levande väsendet som magnet

Det levande väsendet fungerar därmed lite som en sändare och mottagare av energi, likt magnetfältet ovan. Det är en ständig ström av energi av både psykiskt och fysiskt slag, in och ut ur det levande väsendets medvetande och kropp, och dess interaktion med energierna avgör hur dess liv och öde gestaltar sig. På de frekvenser väsendet sänder, tar det även emot. Alla väsen är på så vis orsak till verkningar, som återvänder till sitt upphov, enligt kretsloppsprincipen.

Denna symbol av Martinus gestaltar detta. I mitten har vi det levande väsendet, symboliserat av strålkorset och triangeln, som symboliserar den treeniga principen. Runtomkring syns ödesbågar, som orsak och verkan, som börjar och slutar med det levande väsendet.

Symbol 16 – Evighetskroppen – Klicka för att läsa en förklaring.

Här är ett annat perspektiv på samma sak, som beskriver vad han kallar ödesbågarnas kretslopp från liv till liv:

Martinus symbol 18: Det levande väsendets ödesbågar. Klicka  för att läsa en förklaring.

På symbolen ser vi de violetta ödesbågarna ovanför en rad av orangea och vita fyrkanter.  De orangea fyrkanterna representerar fysiska jordeliv, och de vita fyrkanterna representerar det andliga livet emellan de fysiska inkarnationerna. Vi ser att bågarna utgår från och vänder åter till dessa fyrkanter, vilket symboliserar handlingarna som väsendena begår, som återvänder i form av deras öde i samma liv eller kommande liv. I mitten ser vi ett strålkors med en triangel i, detta symboliserar det levande väsendet i dess nuvarande jordeliv.

Ödeslagen, välsignelse eller förbannelse?

Martinus beskriver alltså ödets kretslopp som en naturlag, kallad karma-  eller ödeslagen. På så vis är varje levande väsen som en magnet för det öde det skapar. Väsen på olika tillvaroplan har sina särskilda sätt att leva och skapar således olika slags öden och verkningar. Kännetecknande för djur är att de utsänder dräpande handlingar, vilket återkommer som ett dräpande öde, det gäller även jordmänniskan. Man kan därför tala om två slags öden, ett lyckligt eller olyckligt öde. En talande bild:

Bild som illustrerar karma, upphovsman okänd

Ödet som undervisning

Vad ska då ödeslagen och reinkarnationen vara bra för? Kort sagt kan man säga att övermedvetandet, d.v.s. jaget och skaparförmågan samt de andra andliga kropparna utöver den fysiska kroppen, berikas och utvecklas livserfareheterna. Om man tar salt i kaffet istället för socker, kommer man att lära sig av misstaget. Väsendet skapar sitt eget öde genom dess sätt att leva. Som vi sår får vi skörda. Kristus sade, ”den som drar svärd ska dö vid svärdet”, vilket symboliserar detta. Men eftersom döden är en illusion, blir alla livsupplevelser, inklusive de av obehaglig och dödlig karaktär, berikande av det levande väsendets medvetande. Vi tar med oss talanger och erfarenheter från liv till liv. Det är detta som möjliggjort utvecklingen från mineral till jordmänniska, och vår kommande utveckling mot fullkomnandet som riktiga människor.


Makro-, mellan- och mikrokosmos

Martinus symbol 7: Livsenhetsprincipen. Klicka på bilden för att läsa en förklaring.

Organismer inuti organismer

Martinus förklarar hur världsalltet är en levande organism, som är organiserad enligt principen organismer inuti organismer, livsenheter inuti livsenheter. Man kan illustrera detta genom att föreställa sig vårt kända universum i sin helhet som beståendes av mindre enheter, så kallade galaxer, och varje galax består i sin tur av stjärnor. Kring dessa stjärnor kretsar det planeter, och på planeter finns varelser, varelsernas organismer är uppbyggda av mindre livsenheter, organ, och celler, och dessa är i sin tur uppbyggda av atomer och elementarpartiklar. Sammanfattningsvis är det sju nivåer:

1. Galaxer
2. Solsystem
3. Planeter
4. Organismer
5. Organ
6. Celle
7. Atomer

Jag kommer att tänka på ryska dockor:

En oktav av sju organismprinciper

Man skulle kunna kalla det för en ”oktav” av organismer. Som upprepar sig både nedåt i mikrokosmos och uppåt i makrokosmos i det oändliga. Slutsatsen är fantastisk, nämligen att atomernas elementarpartiklar, är uppbyggda av mindre enheter, vilket i princip är mikro-galaxer, som i sin tur består av mikro-stjärnor, och så vidare nedåt i mikrokosmos, i all oändlighet. Dessutom är det universum som vi känner till idag, egentligen i princip en elementarpartikel i makro-format, som ingår i en makro-atom, som ingår i en makro-cell, osv, uppåt i makrokosmos. Sammanfattat kan man alltså tala om tre principer: makrokosmos (ovanför vår nivå), mellankosmos (vår nivå) och mikrokosmos (under vår nivå).

Här är en kort film som tar oss med på en resa genom vårt kända universum, från mikro- till makrokosmos, som i princip omfattar de sju organismprinciperna Martinus beskrivit:


Det kosmiska kretsloppet

Kretslopp är en grundläggande aspekt av livet och levande väsens livsfunktioner, där materier och energier omsätts i olika livgivande energiutbyten. Vi är alla en del av olika kretsloppsprocesser på planeten, exempelvis vattnets och luftens kretslopp, där levande väsen interagerar i det vi kallar biosfären. Materiens förmåga att inta olika aggregationstillstånd, som fast, flytande, gas och strålformig, möjliggör förekomsten av denna mångfald av olika komplexa och nyttiga eller livgivande energiutbyten som vi kallar livet. Men det finns ännu större former av kretslopp.

Ett kosmiskt kretslopp

Samma livgivande kretsloppsfunktion gäller även kosmos i sin helhet, enligt Martinus. Men då måste vi föreställa oss universum som något mycket mer än bara det fysiska universum vi känner till via naturvetenskapen. Martinus talar om det kosmiska kretsloppet, och liknar det vid dygnets kretslopp som pendlar mellan kontrasterna dag och natt, och årskretsloppet med kontraster i form av årstiderna, sommar och vinter. Men här talar han om kosmos ljus och skuggsida, som den eteriska strålformiga materien kontra den tunga fysiska materiens domän. Alltså, i princip ande och materia. Detta är den kosmiska varianten av materiens aggregationstillstånd, i formen av ett mer omfattande energispektrum än det vi kan mäta med fysiska instrument och våra sinnen, detta inbegriper alltså även tankematerien, den andliga eller strålformiga materiens fulla vidd. För att mäta eller verifiera denna krävs en översinnlig perception, eller sådana förmågor Martinus ägde tillgång till, nämligen kosmiskt medvetande. Nu hade ju Martinus det, och det är dennes efterforskningar vi har tillgång till via hans verk, och inte minst symbolerna.

Mer än bara fysisk materia

Universums energiocean utgör alltså ett enormt frekvensomfång av energi och rörelse, där den fysiska materien bara utgör en liten del av hela energispektrumet. Även naturvetenskapen visar att universums energidomän består av mycket mer än den fysiska materien, man talar även mörk energi och mörk materia. Detta är inget Martinus kommer in på i detalj, det var inte upptäckt på hans tid, men det är ändå intressant att se att man redan idag vet att det finns energi och materieformer än bara det rent fysiska.

Bild hämtad från Wikipedia, artikel: Dark matter

Den antika elementläran

Man kan faktiskt tala om Martinus kosmiska kretsloppslära som en ny elementlära. Men istället att bara begränsa sig till den fysiska materiens olika tillstånd som fast, flytande, gas och strålformig, så inbegriper Martinus hela kosmos energispektra, och delar upp det i sex grundfrekvenser och tillvaroplan, vilket han kallar grundenergier och tillvaroplan.

Här är en bild av Aristoteles elementlära, som också inbegriper den orörliga röraren, vilket i princip är synonymt med Martinus något som är. De två yttre skalen på bilden nedan kan sägas utgöra det vi talat om tidigare som övermedvetandet, de fyra inre skalen kan sägas utgöra strålformig, gas, flytande och fast materia. Precis som Martinus beskriver det, fast han utvidgar det strålformiga spektrat till att omfatta fem grundenergier, och slår i princip samman den fysiska materien till en grundenergi: tyngdenergi.

Den antika filosofen Aristoteles elementrlära.

Martinus ”elementlära”

Martinus symbol 13: Den eviga världsplanen. Klicka för förklaring.

På tal om Aristoteles elementlära ovan, kan vi här jämföra den med Martinus kosmiska kretsloppslära. Nu är den lite mer komplicerat, men det är för att inbegriper så mycket mer än bara den fysiska materien. I bakgrunden har vi den vita färgen vilken symboliserar något som är vilket är detsamma som Aristoteles the prime mover, den orörliga röraren. Sen har vi världsalltets energidomän uppdelad i sex domäner eller tillvaroplan. Varje tillvaroplan har en tongivande grundenergi, som är litet som ett element, vilket symboliseras av regnbågsfärgerna. Den orangea färgen är den som är tongivande för den fysiska världen och särskilt djurriket, och denna kallas därför ”tyngdenergin”. Den mörka cirkeln i bakgrunden, symboliserar ”mörkrets princip”, och det är knutet till just materiens grövre spektrum, vilket kulminerar i den fysiska världen. I centrum syns jaget och skaparförmågan symboliserat av triangeln och den violetta färgen i centrum.

Ett kretslopp av ljus och mörker, andligt och fysiskt

Kosmos i sin helhet kan i princip delas in i två huvudsakliga domäner; den andliga och fysiska världen. De levande väsendenas liv utspelar sig alltid i något av dessa energidomäner, då de antingen är mineraler, växter eller djur (de tre undre), eller riktiga människor, visdomsväsen och gudomlighetsväsen (de tre övre). Detta är något förenklat av pedagogiska skäl. I detta världsallt av både andlig och fysisk natur, utspelar de levande väsendenas liv sig genom eoner av tid, i formen av ett kretslopp. Antingen befinner de sig i de andliga världarnas ljusa eteriska värld, eller så i de tunga materiernas mörka tunga värld. Men de rör sig alltid runt i kretsloppet, och därmed pendlar sakta de mellan de yttersta kontrasterna av ljus och mörker, andligt och fysiskt, likt vi pendlar mellan sommar och vinter, dag och natt. På symbolen går kretsloppets riktning moturs.

Inte så mystiskt egentligen

Livet i de andliga tillvaroplanen är inte så svårbegripligt som man först kan tro. Det påminner om hur vi upplever våra drömmar. De upplevs som verkliga, men är inte begränsade av den fysiska världens betingelser. Faktum är ju att vår upplevelse av den yttre fysiska världen också är en andlig verklighet som upplevs i vårt medvetande och projiceras på den yttre världen.

Andliga kroppar

Som andliga väsen i fysiska kroppar interagerar vi faktiskt hela tiden med andliga energier och tillvaroplan i världsalltet, utan att vi direkt märker det, eftersom vi är upplever oss själva så ett med den fysiska materien så vi tror att vi fysiska väsen. Våra mentala förmågor känner vi dock till som: minne, instinkt, tyngd (fysisk kropp), känsla, intelligens och intuition, och Martinus beskriver alltså dessa förmågor som andliga kroppar, som vi besitter tillsammans med den fysiska kroppen. Dessa andliga kroppar använder vi för att interagera och förnimma psykisk materia, utöver den rent fysiska världen. Genom våra andliga kroppar står vi alltså i förbindelse med universums finare energispektra på fler nivåer än det grovt fysiska.

Grundenergierna och tillvaroplanen

Varje grundenergi är tongivande för ett särskilt frekvensband i världsalltets energispektra, vilket även utgör ett tillvaroplan för levande väsen. Detta visas på symbol 13 ovan som sex färger i romberna kopplat till varje tillvaroplan. På så vis ser man vilken grundenergi och andlig förmåga som är särskilt tongivande för varje tillvaroplan och väsendena som lever där. T.ex. ser vi att växtriket (längst ner) har mest röd energi, vilket står för instinkt. Men växtens gröna energi (intelligens) är det minst av, de är alltså mycket instinktiva och inte så intelligenta varelser.

Varje grundenergi och andlig kropp är alltså symboliserad med olika färger, där de grövsta fysiska energierna och andliga förmågorna har lägre frekvens och de högre andliga energierna och förmågorna har högre frekvens på detta vis:

 Röd: Instinkt, tongivande för växtriket (aningsmedvetande)
 Orange: Tyngd, tongivande för djurriket (explosivitet, eld)
 Gul: Känsla, tongivande för det riktiga människoriket (sammandragande, köld)
 Grön: Intelligens, tongivande för visdomsriket (andligt tillvaroplan)
 Blå: Intuition, tongivande för den gudomliga världen (det högsta andliga tillvaroplanet)
 Indigo: Minne, tongivande för mineralriket (kallas även salighetsriket)

Här är en annan symbol där Martinus gestaltar kretsloppsprincipen:

Martinus symbol 17: Reinkarnation, kretslopp och årstider. Klicka för att läsa en förklaring.

Kretsloppets riktning

På symbol 13 framställs kretsloppets och utvecklingens riktning som motsols eller moturs, och på symbol 17 ovan går det från vänster till höger. Vi ser ljusets kulmination vid den blå färgen, intuitionsenergin eller tillvaroplanet den gudomliga världen, och mörkrets kulmination ser vi vid djurriket eller den orangea färgen. Väsendena som befinner sig i toppen av kretsloppets ljusområde, fortsätter sakta framåt tills de når mörkrets kulmination i kretsloppet, vilket utgörs av djurriket och jordmänniskans rike. Här kulminerar den dräpande principen i form av krig och elände. Därefter går utvecklingen till toppen igen, och då är ett kretslopp fullbordat. Väsendena har då färdats genom det kosmiska kretsloppet genom årmiljoner av tid, och levt i olika slags tillvaroplan med sin särskilda karaktär, från de ljusaste och behagliga av världar, till de mörkaste och mest lidandefyllda. Det finns sålunda en nedåtgående och en uppåtgående riktning i kretsloppet. Man kan även beskriva det som en inveckling i den tunga fysiska materien och en utveckling till de mest eteriska och ljusa av andliga världar. Martinus liknar det även vid en kosmisk in och utandning.

Fri vilja, hunger och mättnad

Det ska sägas att väsendenas resa genom kretsloppet och tillvaroplanen drivs alltid av deras egen fria vilja, som dirigeras av deras hunger och mättnad. De som blivit mätta på ljuset börjar åter längta efter dess kontrast i form av mörkret och dras mot det. För oss som genomlevt det fysiska mineral, växt, och djurriket, börjar det mänskliga, ljuset och kärleken, och livet i de andliga tillvaroplanen åter bli intressant.

Evolutionen, en del av det kosmiska kretsloppet

Det som vi genom vetenskapen känner till som evolutionen, av livet på jorden, kan även ses som en beskrivning av de levande väsendenas passage och genom det som vi känner till som den fysiska världens domän, som mineral, växt och djurriket, där de invecklas till att nå fysisk fulländning som djur och människor. Som riktiga människor har de blivit ”skapelsens krona”, och nått fram till själva målet för evolutionen. Härifrån går utvecklingen upp mot de andliga världarna igen. Det är som en nedstigning i materien och en återuppståndelse. Ett dop i materien.

En syntes mellan darwinism och intelligent design

Jag ska inte gå in på detaljerna kring det, men det är värt att säga att Martinus presenterar en slags syntes mellan den darwinistiska utvecklingsläran och intelligent design. Väsendena konkurrerar med varandra om överlevnad, resurser och det motsatta könets gunst, som fysiska varelser, och det är de starkaste och mest anpassningsbara som överlever. På så vis testar de olika överlevnadsstrategier och kroppsformer vars ritningar eller idéer har konstruerats på det andliga planet, sparats som andliga program som instinktivt sätts igång och uppövas till fysiska organiska funktioner som tas i bruk. Därmed drivs evolutionen av väsendenas hunger, begär och vilja, och inte slumpen. Mer om detta kan man läsa i den mycket läsvärda boken Martinus, Darwin och intelligent design, av Ole Therkelsen.

En kul animation som beskriver evolutionen, från mineral till andligt väsen:

Evolutionen som animation, upphovsman okänd

Spiralkretsloppet

Martinus begrepp spiralkretslopp är lite klurigt att förklara. Men det blir kanske mer begripligt när man förstår hur det ovan beskrivna kosmiska kretsloppet, även inbegriper det mikro-, mellan- och makrokosmos. D.v.s. atom, cell, organ, kropp, planet, solsystem, galax, som ju utgör det fysiska tillvaroplanets organismformer. När väsendena i färdas genom det kosmiska kretsloppet, sin pendlingsrörelse mellan det strålformiga och det fysiska, varv efter varv, så avancerar de uppåt från mikrokosmos mot makrokosmos, i vad som kan liknas vid en spiralrörelse. Se på denna symbol av Martinus som illustrerar detta. Det innersta varvet är atomvarvet, sedan cellvarvet, sedan organ, varelser på planeter, planet, solsystem, galax, osv. Fundera nu på hur universum är uppbyggt från galaxnivå till atomnivå. Varje kretslopp har alltså både sin andliga och fysiska sfär, och de är alltså ordnade som de ryska dockorna, som liv inuti liv:

Martinus symbol 14 – Det kosmiska spiralkretsloppet 1. Klicka på bilden för mer information.

Här är en till kortfilm som på ett fint sätt sammanfattar principen om liv inuti liv, i spiralkretsloppets cykler om sju kroppsprinciper som i princip återupprepas i det oändliga, från atom till galax, men här börjar det med människans kroppsprincip och sedan nedåt i mikrokosmos:


Från djur till människa

Martinus beskriver som nämnt de fysiska tillvaroplanen eller naturrikena som mineral- växt- djur- och det begynnande riktiga människoriket. Dessa naturriken är de levande väsendenas fysiska livsdomän. Väsendena söker sig till denna p.g.a. en naturlig hunger efter de livsupplevelser den har att erbjuda, som kontrast till den andliga tillvaron som de är mätta på efter eoner av tid i ljusets kulmination, tillvarons paradiszon. Genom att de inkarnerar i den fysiska materien kan deras medvetanden förnyas i grunden, det skapas på nytt genom den utveckling den fysiska världens motstånd medför. Här utvecklar de fysiska kroppar och organ, här får de erfarenheter av den dräpande levnadsarten som djur, vilket medför att de utvecklar en allt högre medkänsla. Här får de lösa problem för att överleva och utveckla sin intelligens. Här når de slutligen skapelsens krona och blir människa.

Vi jordmänniskor är alltså fortfarande att beteckna som djur, i våra däggdjursorganismer, men med begynnande mänskliga egenskaper, talanger och förmågor. Vi har fortfarande ett djuriskt medvetande, men även ett begynnande mänskligt. kommer så småningom att nå ”den riktiga människans” utvecklingsnivå. Detta innebär att vi helt kommer att lämna ”den dräpande principen”, intoleransens, egoismens, orättvisornas och krigens kultur bakom oss, och helt inveckla oss i den mänskliga fredens och verkliga intellektualitetens kultur, vilket kommer att innebära att det kommer att skapas en globalt fredsrike på planeten. Det är bara en fråga om tid och utveckling enligt Martinus.

Här är en symbol av Martinus, som visar denna utvecklingsprocess. Vi ser här väsendets hela passage genom den fysiska världen, från mineral, till växt, till djur och till riktig människa:

Martinus symbol 4 – Vägen mot ljuset. Klicka för att läsa en förklaring.

Jag ska inte förklara symbolen i detalj men vill fokusera på avsnittet från den vita linjen i mitten av det orangea avsnittet, djurriket, fram till det gula, det riktiga människoriket, vilket representerar jordmänniskans utvecklingsavsnitt. Där ovanför ser vi jordklotet, vilket markerar dess nuvarande läge på ”vägen mot ljuset”. Under jorden ser vi en gul ljuskägla som utvecklas från mitten av djurriket fram till det riktiga människoriket. Det symboliserar nästakärleken och därmed känsloenergins utveckling. Känsloenergin är den tongivande grundenergin i det riktiga människoriket.

Det som jag tycker är viktigt i sammanhanget, är att detta utvecklas primärt genom lidande, genom upplevelse av ljusets kontrast, förnyas väsendenas kärleksförmåga. Det lidande djuret och jordmänniskan går igenom, när det skördar verkningarna som det har orsakat genom sitt egoistiska och kärlekslösa handlande, utvecklar dess känsla, alltså dess förmåga att omsätta känsloenergi, och förstå och känna kärlek till andra levande väsen. Detta markeras av dess ovilja att orsaka lidande, hur än det må se ut. När denna kärleksförmåga är färdigutvecklad, träder väsendet in i ”det riktiga människoriket”. Då har det blivit ”såsom Kristus”, ”skapad till Guds avbild”. Genom ”livets hårda skola” har det utbildats till att bli ett moraliskt geni. Därmed har skapelsen, syftet med den fysiska världen, nått sitt primära mål. Sedan fortsätter dock utvecklingen, och det eviga äventyret, i den andliga världen, där väsendena lever vidare, befriade från den fysiska världens bojor, i salig samvaro med sin nästa och världsalltets skapare, Gudomen.


Sexualitetens kretslopp

En progressiv syn på sexualitet

Ämnet sexualitet har en central plats i Martinus världsbild, och han både utvidgar och omdefinierar begreppet rejält. Intressant är att genus- och hbtqfrågor är så aktuella i nutiden vilket Martinus analyser om sexualiteten ger nya perspektiv på. Det är en progressiv och inte konservativ syn på sexualnormerna som framförs i Tredje testamentet, man skulle kunna kalla det för en HBTQ-vänlig Kristendom. Martinus ser det faktiskt som en del av sin mission att förklara det sexuella mysteriet för nutidsmänniskan, inte minst eftersom hennes sexuella anlag är under förvandling och det medför komplikationer och förvirring rörande den egna sexuella identiteten och förändringar av normerna kring sex och samlevnad. Förenklat kan man säga att han menar att djur och människa har olika sexuella beteenden, och att jordmänniskan, som är en slags djurmänniska, håller på att lämna djurens sexuella beteendemönster och utveckla en ny sexualitet, den riktiga människans.

Likt magnetens plus och minus

Likt magneten har två poler, plus och minus, så har varje levande varelse maskulint och feminint. Alla levande väsen är elektromagnetiska väsen, och medvetandet är ett elektromagnetiskt fält, som har förmågan att manifestera sig i förtätad fysisk form, en kropp. Samma kan man säga om hela universum, det är ett elektromagnetiskt väsen, och de sexuella krafterna är dess elektriska energisystem, som strömmar genom hela skapelsen och utgör dess livskraft.

Bild hämtad från Wikipedia: Magnetfält

Den högsta elden

Martinus beskriver den sexualiteten livskraft och elektricitet, och använder beteckningen ”den högsta elden”, och beskriver det som en inre värmekälla, likt en inre sol. En livskraft som strömmar ut från skapelsens hjärta och utgör världsalltets medvetande, i biblisk litteratur kallad för Guds heliga ande. Det är den kraft som ger alla väsen liv, oavsett om det djur eller människor, eller väsen tillhörande de andliga tillvaroplanen. Det är ljuset som strålar i mörkret för de levande väsendena i parningsakten och samlivet mellan de två könen, likväl som allkärleken mellan kristusväsen, och alltså även Guds allkärlek som strålar ut till hela skapelsen och alla levande väsen.

Djurens sexualitet

Vad gäller de väsen som är hemmahörande i den kulminerande fysiska delen av universums energispektra, d.v.s. djuren, så är dessa väsens sexuella poler konfigurerade på ett särskilt sätt. De är uppdelade han- och honkön, vilket innebär att den ena polens inflytande i medvetandet är kraftigt minimerad, och den andra är dominerande. Därför får vi utpräglat feminina och maskulina väsen. Han kallar detta poltillstånd för enpolighet. De väsen som är hemmahörande i de andliga tillvaroplanen, kristusväsendena, har båda sexuella polerna lika starkt framträdande, och har därför en fullständig balans mellan maskulint och feminint i sitt medvetande och framträdande, vilket kallas dubbelpolighet. Dubbelpolighet kan vi bland se hos växterna som oftast är dubbelkönade, men vi kan även börja iaktta det hos andligt och kreativt begåvade jordmänniskor, som blir allt mer androgyna. Det finns alltså i princip två kategorier av väsen i världsalltet, enpoliga och dubbelpoliga. Detta illustreras fint i denna symbol:

Martinus symbol 35: Polprincipens kosmiska kretslopp. Klicka för att läsa en förklaring.

Här ser vi det kosmiska kretsloppet med de olika tillvaroplanen ritade som en utvecklingsstege, från växtriket (röd), djurriket (orange), det riktiga människoriket (gul), och vidare upp till de andliga sfärerna. I djurriket ser vi de två könens förening symbolierat av cirkeln med de gula och gröna halvcirklarna omgivna av en orange aura. Den gula sidan till vänster symboliserar ett feminint väsen och den högra gröna ett maskulint. Det är han- och honväsendena förenade till ett kött, varigenom de upplever en den högsta eldens lycka och salighet, som orgasmen, förälskelsen och familjegjädjen. Under den cirkeln ser vi en orange figur som beskriver hur enpoligheten kulminerar i djurrikets mitt. Vi ser även högst upp på symbolen hur mörkret kulminerar här i det kosmiska kretsloppet.

Dubbelpoligheten kulmination ser vi å andra sidan ovanför det blå tillvaroplanet till höger på symbolen, vilket är det högsta andliga tillvaroplanet i kretsloppet, ”den gudomliga världen”. Här kulminerar ljuset och här är alla väsen fullständigt androgyna. De behöver inte något motsatt kön för att känna sig kompletta och uppleva den högsta eldens lycka och salighet, utan de upplever detta genom deras egen inre fullkomlighet och förening av de två polerna, men även i deras intima relation med Gud och sina medväsen, i fullkomlig allkärlek. De har därmed den inre organiska förutsättningen för att ”älska sin Gud över alla ting, och sin nästa som sig själv” och har för länge sedan lämnat den fysiska världens larvstadie. De är utvecklade till fullkomliga Kristusväsen, är ett med Fadern och är genomströmmade av den heliga ande. De är ”människan skapad till Guds avbild, honom lik”.

Högst upp ser vi fyra gula och gröna linjer sträcka sig över hela symbolen och kretsloppet. Det symboliserar den maskulina (grön) och feminina (gul) polen, och dessa polers inbördes förhållande i olika faser av det kosmiska kretsloppet. Det ska symbolisera två väsens och deras sexuella polers konfiguration genom kretsloppet. Till vänster ser vi ur en av polerna minimeras vid mörkrets kulmination och djurriket, och att detsamma ser vi till höger på bilden, men nu på motsatt sätt, i kretsloppets mörkerkulmination vid nästa djurrike. Det innebär att väsendena är ömsom han- och honväsen varannat spiralkretslopp.

Den vertikala svarta linjen som vi ser till höger på symbolen, markerar slutet och början på det kosmiska kretsloppet. detta vid det så kallade salighetsrikets slut, vid växtrikets inträdande, då väsendena påbörjar sin vandring genom ett nytt kosmiskt kretslopp för att förnya sitt medvetande.

Skapelsens ratt

På symbolen ser vi som sagt att mörkrets kulmination sker i den fysiska världen, i djurriket, vilket är de andliga tillvaroplanens yttersta kontrast, och hur detta djupast sett är dirigerat av de sexuella polernas inbördes förhållande. Martinus liknar de sexuella polernas konfiguration och funktion med skapelsens ratt. Det är alltså deras konfiguration som styr utvecklingen från det kosmiska kretsloppets kulmination av både ljus och mörker.

Genom kretsloppet

Växtriket, som alltså utgör början på det kosmiska kretsloppet, är i ett begynnande stadie till könsuppdelningen som blir utpräglad i djurriket, och på vissa växter kan man redan se begynnelsen till uppdelningen i två kön. Hos primitiva djur kan man se rester av dubbelpoligheten hänga kvar, vissa är dubbelkönade och en del kan lätt byta kön vid särskilda fysiska betingelser, men mer evolverade djur är fullständigt separerade han- och honkön.

Djurens sexualitet är kopplad till parningsdriften, och det är förutsättningen för artens överlevnad. Det är en högsta njutning att föröka sig. Livet i djurriket handlar primärt om strävan efter att uppnå den lycka föreningen med ett väsen av det motsatta könet innebär, revirhävd, avyngling, omvårdnad av avkomman och familjeliv.

Från Wikipedia, artikel: Goat

Men det enpoliga tillståndet är även roten till mörkret och lidandet i den fysiska världen, eftersom den sexuella selektionen skapar allt rivalitet och våld heter, då djuren tävlar om det motsatta könets gunst och vem som har högst status i djurflockens hierarki, vilket garanterar tillgången till det motsatta könet och att få sprida sina gener vidare. På detta sätt stimuleras även väsendenas talangen för att bejaka ”den dräpande principen”, kärlekslösheten mot medväsendena.

Men vägen till djurriket genom det kosmiska kretsloppet har varit helt frivillig och naturlig, deras miljonåriga andliga hunger efter kontrasten till ljuset i de andliga världarna har lett dem hit, invecklingen i materien, och slutligen mörkrets kulmination i jordmänniskans rike, med krig och elände.

Adam och Eva, syndafallet

Hela detta skeende finns beskrivet i bibeln, i berättelsen om Adam och Eva, vilket är en genial beskrivning av det kosmiska kretsloppet framställd i förenklad mytologisk form. Det är alltså något man ska förstå symboliskt och inte tolka bokstavligt. Martinus återkommer ofta till detta tema i Tredje testamentet.

I de allra första kapitlen i bibeln, första mosebok i gamla testamentet, kan man läsa om hur Gud skapade Adam (ordet Adam betyder människa) och hur han sedan skapade Eva från Adams revben (”från ena sidan” ordagrann översättning). Detta visar på Adams ursprungliga tillstånd som ett dubbelpoligt väsen (tillhörande växtriket). Uppdelningen i två kön symboliserar alltså utvecklingen till djurriket. Växtväsendet lever fortfarande i edens lustgård (den andliga världen), och uppdelningen i två kön och det därigenom stimulerade dräpandet symboliserar syndafallet, och utdrivningen ur edens lustgård. Ätandet av kunskapens frukt från kunskapens träd symboliserar att väsendet börjar lära sig dräpandets levnadssätt, att äta upp andra levande väsen, och därmed utveckla kärlekslöshet mot nästan. Väsendena lär sig alltså på så vis att bryta mot livslagen. Verkningarna av detta är alltså död och lidande. Genom sådden och skördandet av lidandet, genom karman, lär sig dock väsendet successivt att skilja mellan ”gott och ont”, empatin och moralen utvecklas, och dess andliga ögon öppnas och väsendet blir som Gud självt, precis som ormen i edens lustgård förföriskt sade. Då har väsendena nått slutet på djurriket. Där kommer Gud och möter ”den förlorade sonen” genom världsåterlösningen och Kristus. Denne vägleder väsendena tillbaks till Guds rike, genom att rent praktiskt vara vägen, sanningen och livet. Väsendena dog således genom Adam, men som vi ska få se, återuppstår de sedan genom Kristus, som Paulus sade.

Från enpolighet till dubbelpolighet

Jordmänniskan, det långt framskridna djuret med ett begynnande mänskligt medvetande. En begynnande intellektualitet i form av självmedvetande, empati, moral, intelligens och kreativitet. Hon har utvecklat avancerade civilisationer, och en allt mer human rättsstat och välfärd, och teknologi som möjliggör detta, och har befolkat hela jorden. Hennes religion har utvecklats från krigiska till humana, från polyteistiska naturreligioner till monoteistiska högre etiska världsreligioner. Jordmänniskan ett mer avancerat medvetande och mänskliga intressen utöver det primitiva djuriska medvetandet och livet, som alltså bara handlar om att söka föda och en parningspartner, osv. Detta högre medvetande är ett resultat av hennes begynnande dubbelpolighet enligt Martinus. Djurets enpolighet har kulminerat i mitten av djurriket, men sedan har den motsatta polen har åter börjat växa och har nu kommit långt i sin utveckling på bred front.

Den ordinära och motsatta polen

Den så kallade ordinära polen, mannens maskulina och kvinnans feminina pol, står på så vis för väsendenas primitiva instinkter, som självbevarelsedrift och parningsdrift, och därmed även ackumulerandet av sådant som befrämjar dessa drifters tillfredsställelse. Medan den motsatta polen ligger till grund för det högre mänskliga medvetandet, som intelligens, moral, känsla osv. Ju mer denna motsatta pol utvecklas desto mer kommer intressen för sådant utanför det äktenskapslivet att bli en del av väsendet medvetande. Och ju mer dessa nya mänskliga intressen och aktiviteter tar upp av jordmänniskans medvetande och liv, desto mindre kan det klassificeras som djur. Tills den dagen då de båda polerna är lika starkt framträdande i medvetandet, då lämnar väsendet helt djurriket och har utvecklats till nästa tillvaroplan, det Martinus kallar för det riktiga människoriket, och som i biblisk tradition brukar omtalas som Guds rike.

Återuppståndelsen

Martinus förklarar att jordmänniskans motsatta pol har kommit långt i sin utveckling, och ska växa sig allt starkare till den dag då hon inte längre är ett han- eller honväsen. Hon ska slutligen, efter många livs utveckling, nå till att bli ett fullständigt dubbelpoligt väsen. Då kommer jordmänniskan att ”återuppstå från de döda” vilket innebär att hon inte längre är ett djur utan en riktig människa. Hon är därmed hemmahörande i nästa tillvaroplan, det riktiga människoriket. Det var detta rike Kristus syftade på när han sade: mitt rike är icke av denna världen. Här råder endast allkärlek och ljus mellan allt och alla. Här föds inte längre väsendena av kvinnor, som däggdjur, utan får tillgång till en helt ny slags mänsklig kropp, som skapas genom materialisation. Detta är möjligt genom det kosmiska medvetandet, kristusmedvetandet. Därmed har också Kristus ord gått i uppfyllelse:

”Jesus svarade dem: ”Ni tar fel, för ni förstår varken Skriften eller Guds makt. Vid uppståndelsen gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. Matt 22:29-30

”Alla kan inte ta emot det här ordet, utan bara de som har fått den gåvan: Det finns de som inte kan gifta sig för att de är födda sådana, och de som inte kan det för att människor har gjort dem sådana. Och det finns andra som väljer att inte gifta sig för himmelrikets skull. Den som kan förstå detta bör ta det till sig.” Matt 19:11-12

Allt är sexualitet

Tillfredställelse av begär är en behagsupplevelse, och detta är ytterst sett sexuell tillfredsställelse. Sexuell tillfredsställelse är alla levande väsens, och även hela universums, fundamentala drivkraft, och sexuell kraft är världsalltets livskraft. Det är universums eviga batteri, med + och -, som låter den heliga ande genomströmma hela skapelsen. Därför är livet ytterst sett till glädje och välsignelse för levande väsen, på alla nivåer. I det högsta ljusets sfärer är allt strålande behagsupplevelse. Men även i djurriket drivs väsendena av sina begärs tillfredsställelse. Martinus skiljer dock i grunden på två slags sexualitet: djurisk och mänsklig sexualitet. Enpolig och dubbelpolig sexualitet. Det starka orgasmiska behaget som djuren upplever, när de två könen förenas i förälskelse och parningsakt, är ett uttryck för den högsta eldens kraft, den heliga ande som ren livskraft. Sexualiteten är alltså enligt Martinus inte bara begränsad till djurens parningsdrift. Det finns sexualitet på alla tillvaroplan, men där tar den sig helt andra uttryck än parningsdrift, här visar den sig i form av kärlek till allt och alla, kärlek till Gud, och dubbelpolig sexualitet riktiga människor emellan.

Den begynnande allkärleken

Den riktiga människans sexualitet kan vara svår att förstå för oss jordmänniskor, som ännu är mer eller mindre enpoliga och inställda på den djuriska parningsdriften och det motsatta könet. Den dubbelpoliga allkärleken visar sig inledningsvis som agapekärlek, altruism, vänskaplig kärlek, en ökad förmåga att förlåta oförrätter, lusten att hjälpa alla slags väsen i nöd, en önskan att beröra genom att ta i hand, kramas och kyssas oavsett kön, att ta hand om djur, beskydda levande väsen, djur, växter, ja längtan efter att få vara till glädje och välsignelse för andra levande väsen, oavsett hur de uppenbarar sig. Det visar sig även som lust till kreativt skapande, lust att uppfinna sådant som gör livet lättare för andra, som löser andra från bojor av olika slag. Lösa problem, skapa ordning och harmoni. Detta är en ständigt växande nästakärlek som inte är förknippad med förälskelse eller parningsdrift. Detta är den begynnande allkärleken som håller på att utvecklas i oss alla.

Den mänskliga allkärleken är för de flesta ännu blott på detta platoniska stadie. Den har i sin renodlade form ingen mörk baksida i form av olycklig kärlek, svartsjuka eller bekräftelsebehov, den är fullständigt kravlös och frigivande till sin natur. Det är denna kärleksförmåga som växer sig allt starkare, tills den en dag kommer ta över efter att den djuriska parningsdriften och förälskelseförmågan helt har försvunnit.

En mänsklig smekningssexualitet

När den motsatta polen vuxit sig nog stark kommer den att vakna till liv sexuellt. Den kommer alstra ett behov av en fysisk smekningssexualitet, som är helt frikopplad från förälskelse och parningsdrift, men ändå sexuell och orgasmisk. I motsats till förälskelsen är den helt obunden, frigivande och kravlös till sin natur. I sin fysiskt sexuella orgasmiska form kommer den endast till utlösning mellan likasinnade dubbelpoliga människor, som båda via sin motsatta pol känner ett behov av sådan sexuell tillfredsställelse. Denna nya renodlat mänskliga sexualism är inte inriktad på det motsatta könet utan istället till det mänskliga i människan, och istället för könet blir kyssen därför mer central. Den framtida riktiga människans kropp kommer därför att vara könlös och androgyn. Här är det smekningen och kyssen, i en ny mänsklig känslig kärlekskropp, som utgör sexualitetens utlösning och knyter samman alla människor till att fullkomligt kunna älska sin nästa som sig själv.

HBTQ-kulturen, en begynnande dubbelpolighetFaktum är att denna nya dubbelpoliga sexualitet redan visar sina begynnande vårtecken bland oss jordmänniskor. Dels som som den tidigare beskrivna platoniska och vänskapliga kärleken, och som allt större problem att uppnå ett lyckligt och hållbart äktenskapligt liv. Många lever som singlar, särbos, kamratäktenskap och annat. Vi ser även en ökande tolerans för sexualitet som avviker från den heterosexuella normen. HBTQ-världen växer och och det är ett tecken på att jordmänniskan är långt gången i sin transformation från djur till människa. Här ser vi faktiskt enligt Martinus den begynnande vårbrytningen av det riktiga människoriket på jorden.

Homosexualitet är dubbelpolig sexualitet

Människan börjar genom sin motsatta pols tilltagande utveckling, känna en sexuell sympati för väsen av samma kön. Detta beror på att den motsatta polen vuxit sig så stark i medvetandet att den börjar visa sig som ett sexuellt intresse för väsen av det egna könet. Det är då främst människan i människan som är intresset, men den motsatta polen dras inte till det motsatta könets väsen, det är en ny slags sexualism, som initialt bara dras sexuellt till det egna könet. Detta beror också på att man helt levt ut och är mätt på det motsatta polens väsen, och att den motsatta polens nyligen uppvaknade sexuella kraft helt upptar individens hungrande intresse. Efter hundratusentals år i djurriket är väsendet mätt på djurrikets sexualism, och söker något annat enligt lagen om hunger och mättnad. Då blir det egna könets väsen initialt ”det nya” området att utforska, utifrån den nyvaknade motsatta polens sexuella behov.

Den nya mänskliga kärlekskroppen

Men att sexuellt dragas till sitt eget köns väsen är ett övergångstillstånd innan den riktigt mänskliga kroppen utvecklats. Då kommer som sagt den fysiska däggdjurskroppen, som präglas av han- och honkön, att ersättas av nya riktigt mänskliga kroppar, helt anpassade för den nya allkärleken och den nya renodlat mänskliga smekningssexualiteten. Dessa renodlat mänskliga kroppar kommer vara ett nytt slags ”tredje kön”, det dubbelpoliga, en androgyn människokropp, där det ädlaste av de feminina och maskulina dragen är sammansmälta till fullkomlig harmoni. Hela kroppen fungerar här som ett smekningsorgan, lika känslig som våra nuvarande könsorgan, helt anpassat till allkärleken och den mänskliga sexualismen. En kyss är här högsta orgastiska njutning. Här fortplantar sig väsendena inte längre genom könen och den djuriska parningsakten. Här föds inte några barn av kvinnor. Här skapar sig alla väsen sina kroppar på tankens bud, genom materialisation.

Detaljerna kring detta överskrider ambitionerna för denna introduktion. För att läsa mer om detta får vi hänvisa till Martinus verk, särskilt Livets Bok 5.


Allt är mycket gott – livets slutfacit

Vad ska då detta oändliga universum, eviga kretslopp och eviga liv vara till för? Varför behövs den fysiska världen, djurriket och allt lidande som vi kan bevittna i naturen, inte minst i jordmänniskans värld med världskrig, orättvisor och elände? Ja, som tidigare nämnt, utan kontraster skulle inget liv kunna existera, det högsta ljuset måste ha en kontrast av det djupaste mörkret, annars skulle livet med all dess kolorit inte kunna existera.

Utan den fysiska världens tunga motstånd skulle vi aldrig kunna förnya vårat medvetande, inte kunna träna upp nya talanger och utveckla nya andliga kroppar, inte kunna uppleva kontrasten till ljuset, vilket de väsen som är mätta ljuset hungrar efter. Utan erfarenheterna i den fysiska världen genom reinkarnation och karma, sådd och skörd av själviskhetens frukter, skulle vi aldrig lära oss vad osjälviskhet är, och kunna skilja mellan gott och ont, lära oss empati och kärlek, förståelse och förlåtelse.

Men nu står vi här, i slutet på hela resan genom jämmerdalen, på tröskeln till Guds rike. Att möta Kristusmedvetandet och bli riktiga människor, skapade till Guds avbild, honom lik. Då ska vi nå fram till att till fullo uppfylla det heliga budet att ”älska herren Gud med hela vårt hjärta, hela vårt förstånd och all vår kraft, och älska vår nästa som oss själv”. Då vi tar examen i livets skola, och är med om att befria andra väsen, människor som mänskligheter ur mörkrets grepp.

Kristus sade, att födslovåndorna måste komma, men att när barnet är fött, så glömmer kvinnan dessa våndor, och smärtan förbyts i den saligaste kärlek över det nyfödda barnet. På samma sätt kommer vi kommer att glömma allt lidande som vi gick igenom i djurriket, när vi når fram till den stora födelsen.

Mörkret har visat sig vara lika nödvändigt som ljuset, det finns således egentligen inget ont, bara ett behagligt och obehagligt gott. Allt är kärleksfullt inrättat, för att vara till glädje och välsignelse för levande väsen. Gudomens allkärlek, genom den högsta eldens värme, dennes omfamning och omsorg som omsluter väsendena genom världsalltet, sträcker sig från det högsta ljusets höjder och ner till det djupaste mörkrets värld, och relationen mellan den himmelske Guden och dennes Gudasöner består för evigt. Allkärleken är kosmos grundton och livets högsta facit är: Allt är mycket gott.

Martinus symbol 11: Den eviga världsbilden, det levande väsendet 2, den eviga Gudomen och de eviga gudasönerna. Klicka på bilden för att läsa en förklaring.